Sedan jag lärde mig tyda alfabetet har jag varit en hängiven läsare och dagdrömt om att själv bli författare. Redan som liten började jag skriva små berättelser för mig själv, och när jag gick i högstadiet började jag ge bort noveller till nära och kära som julklappar.
Våren 2020 började jag skriva mer strukturerat och höll utkik efter novelltävlingar som intresserade mig. Jag har publicerat fyra noveller hittils; Tavlan, i Joelsgårdens förlags antologi Det var inte jag; Mina bästa minnen i Miramir Förlags "mixologi" Bortom Grinden; Du har inte långt kvar i Nohidings antologi Sommarskuggor, och Sista kvällen i Sverige i förlaget Skimra nus antologi Skimra.
Jag står i begrepp att delta i diverse andra novelltävlingar.
För övrigt är jag en trespråkig historieentusiast som tycker om båtar, men inte u-båtar, och vackra trämöbler, men inte att flytta dem.
Oavsett vem du är hoppas jag att du läser böcker och tittar på filmer som får dig att skratta, gissa vad som händer sedan, eller tänka på frågor som du aldrig hade ställt dig förut. Om du läser mina berättelser, vilket jag givetvis rekommenderar, så hoppas jag att de roar dig och gör din dag lite bättre.
Eller bli vän med mig på Discord:
Sicksack#9513
Veckans ord är ett som jag slänger mig med i dagligt tal. Det skulle förvåna mig mycket om inte en majoritet av mina kära läsare har använt eller åtminstone hört andra använda ordet kliché. Ändå kan jag garantera att få av oss vet varifrån det faktiskt kommer. Jag hade ingen aning förrän jag nyligen besökte Stockholms stadsmuseums utställning...
Detta är andra inlägget i min serie av vad jag önskar att fler författare skrev om. Första inlägget kan du läsa här.
Ram är en homonym. Veckans inlägg handlar inte om det som kantar en tavla, utan om den ram som har gett oss uttryck i stil med ramsvart.
