3 röda flaggor - Skriver du en Mary Sue?

Karaktärer som lyckas för lätt och som behandlas som perfekta varelser av sin författare blir lätt tröttsamma. En kvinnlig dylik kallas ofta för en Mary Sue, medan den manliga motsvarigheten kallas för en Gary Stu. För länge sedan skrev jag om en vanlig kritik mot Mary Sue-begreppet, nämligen att det är sexistiskt. Enligt mig beror det på hur man använder begreppet.

Om du automatiskt kallar varje kraftfull, vacker, stark eller populär kvinnlig karaktär för en Mary Sue medan du inte bryr dig om en manlig karaktär beter sig eller behandlas på samma sätt bör du kanske ta dig en funderare. Jag tycker däremot inte illa om begreppet i sig. Med det sagt kommer jag att använda Mary Sue som standardbegrepp i detta inlägg av enkelhetsskäl. Så, kära läsare, är din huvudperson lite för bra?

#1 - Slumpen verkar ofta till huvudpersonens fördel

Ett tecken på en Mary Sue är en karaktär som oförklarligt gynnas av ödet. Säg till exempel att A har fått nys om att hennes ärkefiende B har gömt ledtrådar till sin skattgömma i någon bok i biblioteket. Säg också att ifrågavarande bibliotek innehåller över 2000 böcker, vilket inte är ovanligt. Då är det definitivt Mary Sue-varning om den första boken som A öppnar visar sig innehålla rätt skattkarta.

För att av-Mary Sue-ifera A kan du antingen omarbeta slump till intuition, och/eller ge henne mer otur. Kanske vet hon att B älskar matlagning och går därför till kokböckerna. Väl i den avdelningen tittar hon i femton, tjugo böcker innan det slår henne att B inte skulle välja ett så uppenbart gömställe. Då söker hon på B:s namn och får upp ett sökförslag som hon känner igen som B:s mosters namn. Hon söker på det. Plötsligt visar det sig att B:s moster, som har ett annat efternamn än B, är en deckarförfattare. A slår upp hennes namn i bibliotekets register och hittar hennes böcker. I en av dem har B gömt sin skattkarta.

Nu har A fått jobba för att ta sig framåt, istället för att ha fått förtur av rena slumpen. Det blir desto mer tillfredsställande för henne när hon väl lyckas.

#2 - Huvudpersonen behöver inte anstränga sig för att förbättra sig

Har du någon gång läst om en huvudperson som plötsligt får reda på att hon besitter magiska krafter, eller måste lära sig självförsvar, eller är den yngsta personen som någonsin har innehaft hennes position - bara för att sedan omedelbart eller efter försvinnande lite träning vara Den Bästa™? Välkommen till 90% av den läskunniga delen av mänskligheten.

Alla karaktärer får naturligtvis ha talanger. Det är inte fel om din huvudperson rentav är en protegé. Problemen uppstår när färdigheter eller kunskap som är avgörande för handlingen dimper ner i knät på Mary Sue utan att hon behöver kämpa för det.

Låt oss återvända till A. Hon är, säger vi, ett matematiskt geni som alltid har haft ett öga för siffror, mönster, formler och dylikt. För att besegra den sluge B, som har gömt stöldgods över hela världen, måste hon lära sig att se nya mönster. Ledtrådar skall följas, beräkningar skall göras, koordinater skall identifieras, etcetera. Om A omedelbart kan översätta sina matematiska färdigheter till att lösa B:s gåtor så fladdrar en röd flagga på Mary Sue-skeppet. Om A däremot måste lära sig att applicera sitt sinne för den exakta vetenskapen matematik på mänskliga mönster utmanas hon och blir därmed intressantare.

Konflikten mellan en exakt vetenskap och psykologi är intressant i sig, och den ger A möjlighet att utvecklas som person och som karaktär.

#3 - Andra karaktärers känslor anpassas till vad huvudpersonen behöver

Man får ofta höra att en Mary Sue är oproportionerligt populär bland medlemmar av det kön som hon är intresserad av. Man får också ofta höra att hon blir älskad av alla främlingar. Det innebär inte att det är fel att göra sin huvudperson populär. I Borta med vinden skildrar Margret Mitchell sin huvudperson Scarlet O'Hara som en femme fatale. Scarlet är så manipulativ att hon kan få nästan vilken man som helst att tro att hennes värld kretsar kring honom. Hon jobbar för populariteten, och hon använder den av själviska skäl, och den skadar henne på lika många sätt som den gynnar henne. Populariteten är därmed "förtjänt" och gör henne inte till en Mary Sue.

Problemet uppstår när bifigurerna i berättelsen alltid reagerar på ett fördelaktigt sätt. Antagonisten blir rädd av minsta maktdemonstration. Kärleksintressena är ja-sägare som avgudar marken som Mary Sue går på. Hennes mentorer är ständigt stolta över vad hon än gör. Om alla sidokaraktärer ignorerar sina egna önskemål och behov till förmån för huvudkaraktären har du inte bara en Mary Sue, utan en hel arsenal av trista karaktärer.

Jag hoppas att detta kan vara till nytta! Sammanfattningsvis är Mary Sue en karaktärstyp som tvingar andra karaktärer och hela den fiktiva världen att böja sig för hennes vilja och önskemål, samtidigt som hon själv inte behöver utvecklas eller anstränga sig för att nå sina mål.

Med det sagt - lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!