3 saker som jag vill se i färre berättelser

Jag skrev för en tid sedan om tre saker som jag vill se mer av, och idag är det dags för första upplagan av saker som jag vill se mindre av.

1. "Det var bara en dröm"

Jag tror inte att jag är ensam om att ogilla det här greppet. Trollkarlen från Oz är en mer tillfredsställande historia i böckerna, där inte Dorothy faktiskt inte hade varit i Kansas hela tiden och bara drömt alltihop, utan faktiskt besökte det "verkliga" stället Oz. Det känns som att man blir snuvad på en slutkläm när inget i berättelsen betydde något över huvud taget. Dessutom omintetgör det varje spår av personlig utveckling om huvudpersonens fantasi är ansvarig för hela berättelsen.

En berättelse som ställer denna trop på huvudet är Den oändliga historien av Michael Ende - spoilervarning!

Allt som utspelar sig i Fantasien är inte "verkligt", men huvudpersonen Bastian upplever de facto alla händelser och fattar alla sina beslut enligt berättelsens kanon. Större delen av historien utspelar sig i en bok inom boken, men den är inte Bastians fantasifoster och den tar inte slut när han kommer tillbaka till "vår" värld. Istället har han utvecklats som person tack vare sina upplevelser i den magiska boken om Fantasien.

2. Ytligt våld

Som en ivrig läsare av fantastikgenrerna är jag van vid våldsamma berättelser. Krig, politiska konflikter och dysfunktionella familjer är inte ovanliga i fantasy och science fiction. Ibland känns det tyvärr som att extremt våld används för att chockera eller uppröra, snarare än för att förmedla en bra berättelse.

Serien Röd drottning var ganska populär för några år sedan och jag tycker att den är njutbar, om än inte fantastisk. I den förekommer politiskt och "etniskt" förtryck. Citattecknens orsak är uppenbar om man har läst böckerna; magin är genetisk men inte nödvändigtvis ärvd. En förtryckande stat bestående av magiker hunsar en kraftlös underklass, och magisk tortyr förekommer.

Till skillnad från t.ex. Hungerspelen, där våldet fyller en viktig sociopolitisk funktion, känns dock våldet ytligt. Vi skall förstå att den magiska överklassen är förtryckande. Kolla, en vakt bryter alla fingrar i en ung flickas hand eftersom hon försöker stjäla något. Titta där, en adelsman fryser blodet i en rebells kropp för att försöka få henne att avslöja sina hemligheter.

Visst har det alltid funnits tider och platser som är mer våldsamma, men våldet i Röd drottning har sällan någon effekt på sina offer. Flickan som får sin hand bruten blir ledsen och får ont, men implikationerna av att aldrig mer kunna handarbeta tas aldrig upp. Hennes förmåga att arbeta har varit avgörande för henne och hennes familj, men böckerna intresserar sig inte för konsekvenserna, så våldet känns mer estetiskt än som en viktig del av historien.

Det förefaller okänsligt gentemot offren, och det får läsaren att tappa förtroendet för historiens ärlighet. Om du skriver om extrema situationer så måste du göra dem rättvisa. Om du skildrar tortyr för att visa hur rått ett samhälle är så bör du lägga tid på tortyrens effekter för att visa hur denna råhet formar offrens beteende, tankar, känslor och beslut.

3. Sidokaraktärer som är för medvetna om sin roll

Har du någon gång läst en bok och tänkt: "Har X något eget liv alls"?

Det är lätt hänt, framförallt i ensembleberättelser med många karaktärer, att vissa sidokaraktärer verkar lite för medvetna om att de inte är huvudpersonen i berättelsen. Som läsare eller tittare får man inte intrycket av att de har ett eget liv med tankar, känslor, relationer och konflikter som inte har med huvudpersonen att göra.

John Gwynnes serie The Faithful and the Fallen är generellt välskriven, men det finns vissa sidokaraktärer som är alldeles för medvetna om sin roll i historien. Ta mina kommentarer med en nypa salt, för jag har bara läst två av fyra böcker i serien än så länge. Den främste huvudpersonen är Corban, en ung pojke som är Utvald av ödet (för världen ska tydligen alltid räddas av tonårspojkar).

Hans lillasyster Cywen ser upp till honom, vilket inte är konstigt, men även om hon har andra nära vänner i form av bl.a. prinsessan Edana så kretsar hennes tankar nästan alltid kring brodern. Vad Corban gör, hur han har förändrats, hur han kommer att reagera på allt som händer. Detta är som värst i första boken.

I egenskap av att ha varit ett ungt barn, och en yngre syster, kan jag intyga att även om äldre syskon absolut är förebilder och viktiga delar av ens vardag så tänkte jag inte i första hand på deras inre liv när jag umgicks med mina vänner. Cywen förefaller ofta mycket medveten om att hon inte är lika viktig som sin bror - även om det verkar förbättra sig senare. Precis som med det ytliga våldet ger det intrycket av att boken inte tar sina karaktärer på allvar, vilket såklart gör det svårare för läsaren att knyta an till dem och bry sig om dem.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!