3 små tips för bättre prosa!
Lägg till rörelse i varje scen
Man får ofta höra att man skall inkludera fler sinnen än bara synen när man beskriver personer, platser och situationer, men jag skulle vilja lägga till något man kan se men som inte alltid inkluderas i beskrivningar är rörelse. I mitt inlägg om att förbättra ineffektiva scener skrev jag att man i en dialogtung scen gärna kan ge sina karaktärer en syssla för att ge scenen rörelse och inte bara låta folk prata.
I detta inlägg vill jag överföra samma tips till beskrivningar av ett utrymme. Om man beskriver ett sovrum känns det mer levande om det finns en drömfångare som sakta snurrar över sängen, eller en björk utanför fönstret som kastar en ständigt skiftande skugga över motsatta väggen. I vissa fall finns det verkligen ingen rörelse på en viss plats, men vanligen finns det något som rör sig, även om det bara är dammet som virvlar i solljuset.
Jag anser att detta är som viktigast om karaktärerna i scenen inte rör sig mycket eller har något på platsen att göra (t.ex. om någon går in i ett övergivet hus). Det gör helt enkelt beskrivningen så mycket intressantare.
Ta bort onödiga småord
Som författare utvecklar vi ofta småord som vi ofta faller tillbaka på. Själv har jag upptäckt att jag ofta skriver att någon “bara” gör något eller “faktiskt” har en viss egenskap. Dessa ord gör sällan mycket för betydelsen i meningen. Om du upptäcker att du tenderar att skriva ord i stil med “bara”, “typ”, “helt”, “faktiskt”, “extremt”, “mycket” eller liknande så ofta att en betaläsare/kritikpartner (eller du själv, när du har låtit berättelsen vila några veckor och tar tag i den från ett nytt perspektiv) lägger märke till det är det bra att ta bort så många av dem som möjligt.
Ibland kan dessa ord dock tjäna ett syfte. Till exempel kan någon säga: “Nej, jag är faktiskt inte hungrig” när någon annan trugar vid middagen, och då förstärker ordet “faktiskt” meningen eftersom det drar uppmärksamheten till faktum att personen som talar har försökt - och misslyckats med - att göra sig förstådd.
Men i de flesta andra fall är den här typen av ord svaga. Ofta förstärker eller relativiserar de ett påstående även om påståendet skulle klara sig fint på egen hand. Här har vi ett exempel: “Allt var bara svart.” Om vi ändrar det till “allt var svart” ändras inte betydelsen, för meningen innebär att allting har en viss egenskap. Det enda som skiljer sig är att vi blir av med ett onödigt ord och därför gör prosan mer lättläst och njutbar.
Undvik upprepningar
Ibland upprepar man sig med vilje i en skönlitterär text för att uppnå en viss effekt. Till exempel kan man skriva följande ur en första persons synvinkel efter en blodig, ödeläggande strid: “Jag vill inte höra mer. Jag vill inte se de skadade. Jag vill inte se något annat än rena lakan och mjuka kuddar och ett varmt täcke.” Här har vi två upprepningar; “Jag vill inte” i början av varje mening för att illustrera leda eller lidande, och uppräkningar av vad berättarjaget vill se i sin säng, vilket illustrerar utmattning. Detta är artistisk upprepning, som ofta är avsiktlig och som kan fungera utmärkt. Man märker oftast när upprepning är artistisk.
Det här tipset handlar inte om den typen av upprepning. Det här handlar om oavsiktlig upprepning. Det kan handla om överdriven upprepning av information, till exempel om du åtta gånger i de första två kapitlena av din bok skriver att huvudpersonen har ett vitt skrivbord. Det är förmodligen inte särskilt artistiskt, relevant eller intressant.
Annars kan det handla om att en viss gest dyker upp hela tiden i dina verk. Ni vill inte veta hur många gånger mina karaktärer drar ihop ögonbrynen eller höjer ena eller båda ögonbrynen … uff. Jag tenderar att ge alla det kroppsspråket. Det gör varje karaktär mindre distinkt och gör berättelserna mindre intressanta att läsa. Se till att inte ge alla personer samma uttryck, varken fysiskt eller muntligt. För om alla säger “fan också!” när de slår sig slutar läsaren bry sig. Men om en person säger “fan också!”, hans son säger “ouch!” och dennes flickvän säger “jäklar!” så blir dialogen mer levande.
Den sista formen av prosaisk upprepning (i alla fall den sista av dem jag kommer på just nu) är upprepning av enskilda ord, alltså brist på variation. Till exempel kanske en av dina karaktärer har väldigt iögonenfallande svart, tjockt, lockigt hår. Om det alltid beskrivs som svart, tjockt och lockigt kan det bli repetitivt och ointressant. Försök istället variera beskrivningen! Vid något tillfälle kan man nämna ifrågavarande karaktärs svarta lockar, eller tala om hennes ramsvarta knippe av korkskruvar om hon sätter det i en hästsvans. Har hon håret plattat för en fest? Då kan man beskriva hur hennes tjocka matta av hår glänser blått i solljuset.
Självfallet kan man ofta trimma bort upprepade beskrivningar, men ibland passar det att beskriva samma sak/person flera gånger, särskilt om man gör det på olika sätt - men mer om detta i nästnästa veckas skrivtips! Till dess - lycka till med vad du än skriver!