Att beskriva otäcka eller äckliga saker på ett smakfullt sätt

I min erfarenhet finns det två skolor när det gäller beskrivningar, framförallt beskrivningar av hemskheter; den som anser att less is more och den som vill att man skall skriva ut varje detalj. Jag tenderar att tillhöra den förra skolan. Jag är inte förtjust i skräck eller grafiska scener generellt, men jag kan fortfarande läsa och uppskatta böcker som skildrar otäcka händelser. Min fantasi skenar iväg om beskrivningarna är för grova, och det gör mig illamående. I det här inlägget kommer jag att dela med mig av den bästa tekniken som jag har observerat som läsare och använt mig av som författare.

Detaljer snarare än helheten

Detta liknar mina råd för att beskriva attraktion, och är nog en generellt bra princip för beskrivningar. Vad jag menar i det här fallet är att man skall ge rätt typ av detaljer för att läsaren skall kunna fylla i luckorna själv, snarare än att skriva exakt hur, säg, mordscenen ser ut. Låt oss ta exemplet med en seriemördare på väg från sitt senaste uppdrag. Här skall vi skildra en förkastlig människa och det hemska dåd han har utfört, så varning för obehagligheter. Det skulle kunna se ut så här:

Med en hand som är mör efter alla huggen torkar han det fortfarande varma blodet av kniven med sin trogna frottéklut. Den har fått suga upp mycket under hans "affärsresor". Innan han stänger dörren kastar han en blick tillbaka mot kvinnan som försökte springa så sent som för fem minuter sedan. Synd att förstöra något så vackert, men chefen hade specifikt bett honom att skära upp kinderna i ett leende.*

Den här beskrivningen ger oss många detaljer; han är van vid att städa upp efter sina våldsamheter, han har en chef som hade en personlig vendetta mot kvinnan som han nyss har mördat och han har "förstört" henne, antagligen med de många huggen och skårorna i kinderna.

En "helhetsbeskrivning" av den här scenen hade innefattat att beskriva var kvinnan hade blivit huggen, hur hennes sår såg ut, om något inre organ hade börjat läcka andra vätskor än blod, och så vidare. (För min egen och din skull vill jag inte ens försöka skriva ett exempel av det.) Det vore mycket mer grafiskt och frånstötande, och ibland är det förstås syftet eller en fråga om smak, men jag tycker att ju mer extrem en händelse eller situation är, desto mer bör man väga sina ord när man beskriver den.

*Det här exemplet är inte taget från något som jag har skrivit eller ens direkt inspirerat av något som jag har läst.

Ett verkligt exempel

Den Hungerspelen-fas som jag har hänvisat till i tidigare inlägg pågår fortfarande, och en av de många saker jag beundrar med Suzanne Collins trilogi är hennes förmåga att skildra vedervärdiga händelser och personer på ett sätt som får läsaren att förstå hur illa det är utan att hon gnuggar ens näsa i eländet. Ett exempel är Annie Cresta, en tidigare segrare, som anses "galen" även om hon egentligen verkar lida av PTSD.

Hennes situation förklaras med att hon såg sin distriktspartner få huvudet avhugget i arenan och inte har varit sig själv sedan dess. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut vilken fruktansvärd upplevelse det var och hur både Annie och pojken måste ha lidit, men Collins går inte djupare in på saken än så. I stället låter hon Annies traumatisering tala för sig själv - man förstår på mordets effekt hur hemskt det var.

Det är inte vanligt att jag skriver ett helt inlägg runt bara ett enda tips, men jag tycker att det är ett väldigt intressant ämne. Jag hoppas att min lilla analys var till nytta, eller åtminstone nöje, för dig, och så ses vi på tisdag!