Berättarperspektiv: det allvetande perspektivet

Allvetande berättarperspektiv utförs nästan alltid i tredje person. Det är teoretiskt sett möjligt att ha en allvetande första person, men det är mycket ovanligt, och det är sällan den personen faktiskt är protagonisten. Ett av de mest kända exemplen på en roman med en allvetande första person är Boktjuven av Markus Zusak, som berättas av Döden, men för enkelhetens skull kommer jag att behandla det allvetande perspektivet som en tredjepersonsberättare.

Personlighet, personifiering eller objektivitet

Ett avgörande val man måste göra om man vill skriva i ett allvetande perspektiv är huruvida man vill att berättaren skall ha en egen personlighet, eller om den skall kunna anta de olika karaktärernas personlighet, eller om den skall fungera som en objektiv, icke karaktäriserad kamera.

Personlighet

Om man väljer att ge sin allvetande berättare en egen personlighet är det inte nödvändigt att berätta för läsaren vem berättaren är, men det är bra att som författare ha en uppfattning om berättarens relation till berättelsen. Är din berättare en gammal, gudliknande varelse som har sett så många generationer komma och gå att den gäspar åt mänskliga intriger och tragedier? Eller är berättaren upprörd över hur din huvudperson förstörde sin framtid?

Jag tangerade det här ämnet mitt inlägg Dramatisk ironi #2, men för att göra en lång historia kort så kan en karaktäriserad, allvetande berättare skildra en historia på ett komiskt sätt, även om de medverkande karaktärerna tar historien på stort allvar, eller vice versa. Utöver att förmedla information som huvudpersonerna inte känner till, kan denna typ av berättare fälla kommentarer som de deltagande karaktärerna aldrig skulle fälla. Det ger alltså författaren större frihet att laborera med berättelsens ton och känsla.

Personifiering

Med personifiering menar jag att karaktärernas personligheter färgar av sig på berättaren. Denna typ av allvetande berättare har inte en egen agenda eller "karaktär" utan glider in i och ut ur olika personers medvetande och berättar historien ur respektive synvinkel. Det enda som skiljer detta berättarperspektiv från intim tredje person är att den personifierade allvetaren kan delge läsaren information och perspektiv som de deltagande karaktärerna inte känner till. I övrigt hänvisar jag till mitt inlägg om intim tredje person.

Objektivitet

Den objektiva allvetande berättaren har ingen agenda, det vill säga att den inte berättar historien i något särskilt syfte. Den har inte heller några egna känslor inför berättelsen. Detta perspektiv är mycket ovanligt, vilket jag tror beror på två saker; dels att det är mycket svårt att skriva en hel roman utan att ge berättelsen en viss känsla, och dels att många nutida läsare troligen skulle tycka att det var ett tråkigt perspektiv.

Om berättaren är helt objektiv kan den nämligen inte anta olika karaktärers perspektiv heller. Berättelsen skildras som genom en kamera. Mitt råd till den som vill skriva i detta perspektiv är att noga tänka över varför man vill berätta sin historia på ett opersonligt sätt. Ett exempel på när det kan vara lämpligt är om en berättelse i sig är väldigt känslosam, i synnerhet om den innehåller traumatiska eller skrämmande händelser.

Varning för informationsdumpning!

Jag har vid ett par tillfällen nämnt den möjlighet som ett allvetande perspektiv har, nämligen att delge läsaren information som huvudpersonen/huvudpersonerna inte känner till. Det är mycket riktigt en av perspektivets största fördelar. Men se upp för informationsdumpning! Även om du kan ta fyra kapitel till att berätta hela ditt magiska kungadömes historia så bör du motstå frestelsen. Informationsdumpning får din text att verka informativ snarare än skönlitterär, och då känner läsaren sig lurad, och precis som jag påpekade i mitt inlägg om dialog så är det något som du nästan alltid vill undvika. Nästa veckas skrivtips kommer att handla om just hur man kan undvika informationsdumpning.