BIFF-regeln står inte för vad du tror - en kort grammatiklektion #2

Redan i min första korta grammatiklektion, där jag beskrev skillnaden mellan de och dem, gjorde jag det tydligt att jag inte tycker mycket om den svenska skolans svenskundervisning. (Därmed inte sagt att jag inte uppskattar de svensklärare jag har haft! Jag har haft flera utmärkta språklärare, men jag har också sett, och framförallt hört, många dumheter.) Den är ofta missvisande och så förenklad att den nästan är värdelös, framförallt när det gäller det rena språket; grammatik, ordförråd, syntax, och så vidare.

BIFF-regeln är ett av de bästa - eller skall jag säga värsta? - exemplena på den missvisande förenklingen. Innan jag förklarar regeln tänkte jag dock förklara varför den är viktig. BIFF-regeln (som ofta lärs ut redan i grundskolan) används för att skilja bisatser från huvudsatser. Skillnaden mellan dessa typer av satser är att en huvudsats kan stå för sig som en egen mening, till exempel: Jag skriver ett inlägg för min blogg. Detta är en grammatiskt korrekt mening som inte behöver en ytterligare sats för att göra den fullständig.

Detta är däremot ett exempel på en bisats: medan jag dricker vatten. Jag tror att de flesta skulle bli förvirrade av att se den satsen som en egen mening. Vad pågår medan jag dricker vatten? Vill man skriva grammatiskt korrekt måste man komplettera bisatsen med huvudsatsen. Då kan det se ut så här: Jag skriver ett inlägg för min blogg, medan jag dricker vatten. Ja, jag vet att jag är lat som tar exempel från vad jag gör exakt just när jag skriver, men idag är det tyvärr bara det som bjuds!

Vad innebär BIFF-regeln?

Låt oss nu återvända till BIFF-regeln. Akronymen står för: "i en Bisats kommer Inte Före det Finita verbet". Fanns det ett ord där som känns obekant? Om du har råkat ut för det svenska skolsystemet under de senaste decennierna är svaret förmodligen ja. I skolan får man nämligen oftast höra: "i en Bisats kommer Inte Före det Första verbet". Detta beror på att "finit" anses vara ett Mycket Svårt Ord som man inte kan förvänta sig att elever kan. (Att poängen med utbildning är att lära folk saker som de inte kan från början verkar inte ha nått fram.)

Men finit måste inte vara ett krångligt ord. Ett finit verb, vilket ungefär betyder ett "avslutat" verb, är personböjt. Det innebär att det är inte står i sin grundform utan är böjt enligt vem som utför det, t.ex. "han läser". Grundformen av "läser" är "att läsa", men eftersom vi nu vet vem som utför läsandet, nämligen han, kan vi börja verbet därefter. Satsen "han läser" innehåller således ett finit verb.

Hur använder man regeln?

Nu när vi vet vad begreppen betyder kan vi applicera dem på BIFF-regeln. Tanken är att man, när man vill räkna ut huruvida en sats är en huvudsats eller en bisats, skall pröva att sätta in ordet "inte" på den plats som känns naturlig. Om det hamnar efter det personböjda verbet innebär det att satsen ifråga är en huvudsats, men om "inte" hamnar före det finita verbet innebär det att det rör sig om en bisats.

Låt oss byta exempelmening: Jag kommer att lägga mig, när jag har skrivit klart mitt inlägg. Nu sätter vi in ordet "inte" i den första satsen; jag kommer att lägga mig. Då får vi: Jag kommer INTE att lägga mig. "Kommer" är det finita verbet här, eftersom vi vet att det är jag som kommer. Eftersom "inte" hamnade efter "kommer" bekräftar det att den första satsen är en huvudsats.

Om vi däremot applicerar detta på nästa sats i meningen får vi ett annat resultat, för när man lägger till "inte" blir den här ordföljden den mest naturliga: när jag INTE har skrivit klart mitt inlägg. "Har" är det finita verbet, så då vet vi att den här frasen är en bisats!

Varför förenkla BIFF-regeln?

Även om jag stör mig på den enligt mig nedlåtande idén att barn är för dumma för att lära sig konceptet verbböjning vet jag att det finns en tolerabel förklaring för det. Svenskan är nämligen, i synnerhet nuförtiden, ett språk som är byggt på ordföljd snarare än verbböjning. Jag läste en kurs latin i gymnasiet och på det språket kan man kasta runt orden hursomhelst i en mening så länge allting var korrekt böjt. Det går ofta inte att ta sig lika stora friheter på svenska utan att förändra meningens betydelse.

Därför är det finita verbet i en bisats det första verbet i 9 999 fall av 10 000. Jag kan i skrivande stund inte komma på en enda bisats där ett infinit (= icke personböjt) verb skulle kunna vara det första, och jag har en känsla av att man hittar de flesta exemplena på detta i poesi eller sånger. Men det innebär inte att den ordföljden måste vara inkorrekt bara för att den är kreativ! Därför är BIFF-regeln, som den oftast lärs ut i skolan, inkorrekt. Plus att den inte ger eleverna möjligheten att dra kopplingen mellan ordböjningar och meningsbyggnad, vilket innebär att de går miste om ett tillfälle att sätta allting i sitt sammanhang.

Min käpphäst (som vägrade stanna i stallet)

I praktiken får man för det mesta rätt svar genom att använda den förenklade regeln, men det som stör mig mest är den nedlåtande attityden bakom. Är det konstigt att svenska högskolor och universitet klagar på hur dåliga språkfärdigheter deras studenter har när hela modersmålsundervisningen för svenska elever går på principen: "Språk är SÅ SVÅRT ™ att vi inte kan förvänta oss att de små hjärnorna skulle överleva mer än fem termer på två år"? Nej! Det är inte konstigt alls. Som man bäddar får man ligga.

Det finns såklart folk som kommer att tycka att grammatik är svår, precis som jag bara nätt och jämnt fick godkänt i matte i tvåan i gymnasiet, men grammatik är inte per definition svårare än andra ämnen. Och inget ord är svårt i sig. Vissa ord är längre än andra, och vissa är mer olika de ord vi redan har i vår vokabulär, men det gör dem inte svåra, bara - ovana. Men vet ni vad som mer är ovant? 9:ans multiplikationstabell, första gången man måste traggla den. Och skillnaden mellan protoner och neutroner innan man har memorerat den! Eller hur de rättsliga turerna kring Gustav III:s död såg ut. Om man kunde allt från början skulle man inte gå i skolan!

Med detta sagt skall jag hoppa av min käpphäst och gå och lägga mig. Jag hoppas att ni lärde er något av min förklaring av BIFF-regeln, eller att jag i alla fall lyckades motivera mina åsikter väl när jag ventilerade min frustration över svenskundervisningen. Vem vet, kanske skriver jag ett eget diskussionsinlägg om det vid tillfälle? Lycka till med vad ni än har för er nästa vecka och så ses vi på tisdag!