En refusering och ett nytt försök!

För en månad sedan publicerades slutligen de vinnande bidragen till Boktuggs novelltävling 2020, och mitt bidrag Törnrosa är ett vackert barn och jag är den trettonde fen blev inte ett av dem. Även om det såklart är lite nedslående att inte ha blivit antagen ser jag det som en chans att genomföra viktiga redigeringar. Även om Törnrosa-novellen förmodligen är det bästa jag skrev förra året har jag nämligen utvecklats en del sedan sommaren då jag skrev den, och det finns mycket att polera.

Dessutom ingår den numera i en serie av noveller som jag håller på att utveckla, som alla hänger samman i en större berättelse och som alla tar sitt avstamp i välkända folksagor. Jag håller i skrivande stund på med en novell som utspelar före den om Törnrosa, och som är skriven ur Snövits gudmors perspektiv. Därefter har jag planer på att ta mig an bland andra Rödluvan.

Vad händer nu på tävlingsfronten?

Den riktiga nyheten är att jag har skickat ett bidrag till en annan novelltävling, min första sedan Boktuggs, nämligen tävlingen Bortom Grinden, som arrangeras av Miramir Förlag och Whip Media. Jag skickade in novellen måndagen den 15.03., samma datum som tävlingen avslutades, och deltar bara med ett bidrag vid namn Mina bästa minnen.

Novellen handlar om en tioårig kille vid namn Nils som ännu inte har kommit över sin mormors plötsliga död för fyra månader sedan. På grund av sin depression och sin hydrofobi skolkar han från en simningslektion och går hem utan att berätta för någon. På vägen till sitt villaområde dyker en mystisk stjärna upp och leder honom av stigen, in i ett minne.

Hur jag fick idén

Jag tog avstamp i temat "vad ligger bortom grinden?" och bilden av en grind i en skog som ligger på Miramirs förlags hemsida. När jag satte mig för att brainstorma hade jag nyligen funderat på ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation där en pojke, vars far redan är död, förlorar sin mor i när hon besöker en främmande planet. Pojken erbjuds att leva i en simulering av sina minnen av sina föräldrar och deras gemensamma hem, men inser till sist att han måste gå vidare och inte fastna i det förgångna.

Detta parade jag med vad min egen mor sade när en av våra nära släktingar dog, nämligen att vederbörande inte skulle vara fullkomligt död så länge vi ännu kom ihåg och tänkte på honom. Det gav mig ett tema, vilket är ovanligt eftersom jag vanligtvis dyker in i noveller med utgångspunkt i en karaktär eller en händelse. Så jag fick lite omväxling!

Hur jag skrev novellen

Jag planerade Mina bästa minnen mer än jag hittills har planerat en än så länge färdig berättelse. Förvisso gjorde jag ingen skiss av själva handlingen, men jag skrev en lista över huvudpersonernas behov och hur deras mål förändras.

Sedan skrev jag den segaste inledningen någonsin eftersom jag inbillade mig att jag måste visa hur Nils tar sig från skolan till skogen. En betaläsare påpekade - och jag tror att vederbörande hade rätt - att mitt språk blev mer inlevelsefullt och engagerande så snart jag började väva in de övernaturliga fenomen som utgjorde mystiken. Det var vad jag verkligen hade sett fram emot, så från och med sida 3 i Google Docs blev novellen mycket lättare att skriva.

Redigeringen gick mest ut på att förkorta inledningen och göra den intressantare. Jag lade också märke till att jag hade beskrivit Nils som mycket gråtmild och nervös, framförallt i inledningen. Ursprungligen hade syftet varit att visa sorg, men vid en andra eller tredje genomläsning insåg jag hur melodramatiskt det verkade och tog bort de flesta av tårarna som rann nedför hans kinder, så att de jag lämnade kvar (förhoppningsvis) hade större effekt. Less is more!

Formen

För att få en mystisk ton som passade tävlingens efterfrågade mystikgenre valde jag att skriva berättelsen i intim tredje person presens. Detta tempus valde jag eftersom jag ville att allting som hände skulle kännas omedelbart snarare än reflektivt. En text skriven i dåtid antyder att man som läsare får berättelsen återgiven, medan en text skriven i nutid ger läsaren ett intryck av att vederbörande själv upplever berättelsen.

Att jag valde tredje person framför första berodde på två saker. För det första skrev jag ur en tioårings perspektiv men ville använda ett språk som inte verkade trovärdigt för en så ung person. För det andra tycker jag som läsare att tredje person presens känns lite invasiv eftersom man upplever samma saker samtidigt som huvudpersonen utan den ifrågavarandes vetskap, ungefär som om man tjuvlyssnar vid dörren. Det är en något störande effekt som jag gärna använder för att ge en känsla av obehag, och en berättelse om hydrofobi och sorg inom mystikgenren kan tjäna på en olustig atmosfär.