Ett år senare: vad tänker jag om min första publikation?

Jag insåg nyligen att Det var inte jag! gavs ut av Joelsgården Förlag för drygt ett år sedan, och tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att skriva om vad jag nu tycker om min första publicerade novell, Tavlan. Den här bloggen är inte mycket äldre än antologin, faktiskt, så det passar bra.

Naturligtvis finns det både saker jag är nöjd med och sådant jag är mindre nöjd med nu när jag har utvecklats som författare och har en viss distans till min novell. Jag kommer inte att börja med allt som är bra för att sedan räkna upp allt jag ogillar, utan jag kommer att berätta så kort som möjligt om vad jag tycker om vissa aspekter av novellen.

Titeln

Jag måste erkänna att jag inte är så nöjd med titeln Tavlan. Novellen fick heta det eftersom jag bara hade skrivit tävlingens rubrik i dokumentet, men ville döpa om mitt bidrag innan jag skickade in det. Tyvärr tänkte jag inte längre än till "det finns en tavla som är väldigt viktig. Så då kallar jag novellen för Tavlan!" så jag hann inte inse att titeln är väldigt oanmärkningsvärd och ooriginell. Jag har sett mer än en novell med samma titel. Idag hade jag hellre kallat novellen Nyckeln i tavlan eller, ännu bättre: Edna var här.

Karaktärerna & Berättarperspektivet

Jag skrev Tavlan i tredje person imperfekt ur en ung kvinnas, Alicias, perspektiv, men den riktige huvudpersonen är hennes oinbjudne gäst Roger. Jag tyckte om att skriva om en persons berättelse ur en utomståendes perspektiv, eftersom det gav mig möjligheten att filtrera historien genom hennes tolkningar. Alicia lyssnar på Roger, tolkar hans kroppsspråk och försöker räkna ut vad hon har med honom att göra (han tror i novellens början att hon är sin egen hyresvärd, eftersom hon bebor sin lägenhet illegalt), vilket gav mig fler möjligheter att nyansera berättelsen.

Alicia är alltså inte mycket av en egen karaktär; hon råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och försöker förstå situationen som hon och Roger befinner sig i. Jag har ingen jättetydlig bild av vem hon är innerst inne, utan vet mer om hennes situation, vilket passar hennes roll i berättelsen. Jag önskar ibland att jag hade "lärt känna" henne bättre, men jag gjuter inga tårar över att jag inte prioriterade det förra våren, när jag skrev den. Roger, den verklige huvudpersonen, tycker jag att jag fick till ganska väl.

I noveller är det svårt att utveckla en karaktär hur mycket som helst, så jag fokuserade på hans skuldkänslor för att han aldrig gav sin mor upprättelse för brotten som hans exflickvän utsatte henne för och skammen över att nämnda flickvän lyckades lura honom. Jag tycker än idag att jag lyckades kommunicera skammen och skulden väl, till exempel i följande utdrag:

"Du har gott minne."

"Jag sparade varenda artikel eller notis om fallet" [...]

Handlingen

Tävlingen Det var inte jag! hade en övre teckengräns på 18 000 tecken inklusive blanksteg, så jag är fortfarande stolt över att jag lyckades skildra både själva scenen, där Roger objuden tränger sig in i Alicias illegalt hyrda lägenhet, och Rogers och hans exflickvän Ednas bakgrundshistoria. Det fanns mycket information som var viktig för berättelsen och som jag fortfarande tycker att jag lyckades förmedla på ett intressant sätt i det begränsade utrymmet.

Språket

Jag anser själv att jag generellt är bra på att skriva dialog. Jag hävdar inte att jag är fantastisk, men jag anser dialog vara en av mina styrkor överlag, och jag tycker fortfarande att dialogen i Tavlan är god och känns ganska naturlig.

Men nu kommer vi till det jag är minst nöjd med; språket utöver replikerna. När jag nuförtiden läser min egen novell slår jag mig för pannan åt vissa onödigt invecklade uttryck. Vissa meningar är helt okej; några få är faktiskt riktigt bra; men flera satser är klumpiga, onödigt långa, har dålig rytm och utgör exempel på sådant som jag numera försöker rätta till i utkast 2 och framåt av mina nyare verk. Jag har en tendens att skriva långa och invecklade meningar, och om ni hittar en onödigt lång formulering här på bloggen så beror det på att jag i de flesta fall skriver inläggen samma dag som de publiceras och jag, även om jag redigerar medan jag skriver för att ansa språket, sällan redigerar dem noggrant.

Det innebär inte att jag inte skriver omsorgsfullt, men jag har ofta inte tid eller ork att redigera noga eftersom jag vill publicera två inlägg i veckan. Men när det gäller fiktion som jag vill få publicerad och som jag vill att någon skall köpa och läsa, försöker jag numera hålla en betydligt högre standard. Den fetmarkerade meningen är ett exempel på vad jag hade ändrat om jag hade haft möjligheten idag:

Alicia sade ingenting. Efter några sekunder drog Roger ihop ansiktet i en ansträngd grimas och stönade som om han hade ont.

"Jag var en idiot!" röt han och drämde höger näve i bordet [...]

"Efter några sekunder" är irrelevant eftersom detta inträffar under en paus i samtalet, så jag hade idag antingen tagit bort det eller utvecklat det för att göra meningen mer "levande". Om man drar ihop ansiktet gör man en grimas, så där har vi en tautologi. "Grimas" är för övrigt ett ospecifikt ord. Och om man stönar uttrycker det antingen någon form av njutning eller smärta, så det kan vi utläsa av sammanhanget. Idag hade jag skrivit om den här meningen ungefär såhär:

Alicia sade ingenting. Roger stirrade i fjärran några sekunder, men knep sedan ihop ögonen och stönade.

"Jag var en idiot!" röt han och drämde höger näve i bordet [...]

Det här är inte heller fantastiskt språkbruk, men jag tycker att det är en definitiv förbättring.

Sammanfattning

Så ... är jag nöjd? På det hela taget ja! Tavlan var uppenbarligen bra nog att tas med i en antologi. Jag tycker att jag strukturerade den väl med tanke på hur lite utrymme jag hade till godo och hur många händelser jag behövde redogöra för. Dialogen är hyfsad, vilket är bra för en så dialogtung novell (majoriteten av handlingen utgörs av Rogers berättelse) och själv kan jag inte upptäcka några "plot holes". Jag hade framförallt velat redigera språket och haft en bättre, mer iögonenfallande titel, men vad gör man! Jag är glad att jag blev publicerad och jag tycker att jag gjorde ett bra jobb för en nybörjare, och bra är bra nog. Inte ens Mozart hade kunnat spela brudmarschen efter två musiklektioner.

Lycka till om du har deltagit eller planerar att delta i novelltävlingar! Det är väldigt roligt att hinna träffa en deadline, veta att någon läser dina verk och att, om man försöker tillräckligt längre, erbjudas publicering.