Fyra tips för att skriva dialog!

Det knepiga med fiktiv dialog är att den inte får verka artificiell, samtidigt som den inte kan vara fullkomligt realistisk. I det här blogginlägget kommer tre tips för hur man kan få läsaren att både tro på och intressera sig för dialogen i ens berättelse.

Det är en konversation, inte en föreläsning

Det kan vara frestande, framförallt för en författare som måste bygga upp en fiktiv värld, att använda dialogen som ett sätt att berätta för läsaren hur magin, teknologin eller någon annan viktig del av samhället fungerar. Det mest uppenbara exemplet är den vise gamle trollkarlen som förklarar magin för den unge och outbildade bondpojken som plötsligt fått reda på att han skall ärva tronen.

Om en av karaktärerna i konversationen verkligen inte vet nånting om nånting så kan man komma undan med ett par väldigt informationstäta repliker, men var försiktig! Dina klasskamrater halvsov genom kemilektionerna, tills de fick lov att tända eld på handsprit. Läsare fungerar på samma sätt. Om det som sägs i dialogen inte har något med handlingen att göra, utan bara är där för att du tycker att läsaren kommer att behöva veta det förr eller senare, så bör du omformulera det. Om informationen är nödvändig i just den här konversationen, så ska man anstränga sig för att göra den intressant och inte låta den bli torr, vilket leder mig till nästa tips.

Folk talar olika, och det bör dina karaktärer också göra

Är det nödvändigt att den vise gamle trollkarlen berättar om den onde kungens barndom? Tänk isåfall på att trollkarlen också hade en barndom. Han har större delen av sitt liv bakom sig, och hann under den tiden utveckla karaktärsdrag, åsikter och bygga sig en världsbild. Han har vissa vanor. Kanske är han väldigt välutbildad och formulerar sig mycket väl? Eller så är han så stressad att hans barndoms breda dialekt kommer fram.

Han har förmodligen också vissa känslor gentemot huvudpersonen och den information som han förmedlar till honom. Kanske är trollkarlen irriterad för att hans unge lärling frågar honom om allt istället för att ta reda på saker själv? Isåfall kanske han avbryter honom stup i kvarten. Eller så är han rädd för att den onde kungens sorgliga bakgrund skall väcka den känslige hjältens sympati, och gör sitt bästa för att påpeka att kungen själv är lika vidrig oavsett hur vidrig hans far var mot honom.

Alla har ett mål, men få säger det rakt ut

De av dina karaktärer som är direkt involverade i handlingen, vilket ju är majoriteten, kommer att ha flera mål. De har mål i relation till den huvudsakliga handlingen och relation till varandra. Om din protagonist har fått reda på att hennes bästa vän har spridit rykten bakom hennes rygg dag 1 och träffar denna vän på skollunchen dag 2, kommer hon troligen inte att vilja konfrontera detta omedelbart. Hon kommer dock att vara upprörd och känna sig förråd, så hon kommer troligen att ge små nålstick till väninnan, kanske referera till ett visst rykte, utan att det blir uppenbart för åhöraren.

För att förtydliga: i exemplet ovan kommer huvudpersonen inte att säga "Jag litade på dig! Varför gick du bakom min rygg?" Det kanske hon säger senare, mellan skål och vägg, men inte nu. När de äter lunch med sina andra kompisar kanske de diskuterar TV-serien How I met your mother, och någon blir irriterad på alla gånger Ted och Robin gör slut och blir ihop (vilket är ett fullt legitimt klagomål!). Då kan din huvudperson säga "Jamen, det är helt realistiskt. Vissa tycker det är svårt att vara lojala" och kasta en blick mot sin vän. Detta är en form av eufemism, som jag också har ett inlägg om.

Tänk att alla karaktärer vet att någon tjuvlyssnar

Man vill att alla repliker skall kännas som något som någon faktiskt skulle säga, men man vill inte ha med alla pauser, all stamning, eller alla svordomar. Jag har hört att det i tryck känns som att man läser fyra gånger fler svordomar än vad det verkligen står svart på vitt. Hur skall man då få dialogen att låta trovärdig utan att den blir plågsam att läsa?

Detta är ett av de bästa skrivtips jag någonsin har hört: tänk dig att alla som talar vet att de har någon som tjuvlyssnar. De kommer att säga samma saker, men formulera sig lite bättre och lite tydligare, och skala bort majoriteten "eh", "nja", eller "helvete". På så sätt får du som författare med allting som måste sägas utan att få med det som inte behövs, eller som rent av gör prosan mindre njutbar.