Informationsdumpning: vad det är och hur du kan undvika det

I förra veckans tips för att skriva i ett allvetande perspektiv nämnde jag att man bör undvika att dumpa stora mängder information på läsaren. Informationsdumpning kan ta sig uttryck i dialog eller i själva berättandet.

Varför är det ett problem?

Som jag nämnde i mitt inlägg om att skriva dialog, så läser vi skönlitteratur för att få uppleva en historia och lära känna intressanta personer, inte för att inhämta akademisk information. Det är inte roligt att läsa en adrenalinfylld actionscen eller ett romantiskt möte på en bro om scenen avbryts mitt i av en två sidor lång förklaring av hur huvudpersonens svärd minsann hade tillhört hans farfarsfar som använde det i fem krig, eller hur kanalen som flyter under den romantiska bron grävdes på 1500-talet.

Tips 1: sprid ut informationen

Ibland är det rättfärdigat att berätta mycket på en gång, till exempel om privatdetektiven skall förklara för sin klient vem rånaren var och vilka motiv han hade. För det mesta är det dock bättre att hälla lite strössel över hela kakan snarare än att vräka på en massa glasyr på mitten. Om du skriver i första person presens och huvudpersonen är en ängslig tonåring mitt i en identitetskris bör du inte inleda med: "Jag heter Anna och är sexton år. Jag kommer från Umeå, är 1.52 lång och har brunt hår."

För då kommer det att kännas som B-språkslektionerna i sjuan. Istället kan informationen förmedlas gradvis och broderas ut, till exempel såhär:

Jag önskar att jag hade fått ett coolare namn. Anna är så trist. På sexton år har jag träffat 13 Annor, men ingen har varit så kort som jag.

Tips 2: karaktärisera informationen

I mitt senaste exempel illustrerade jag Annas relation till den grundläggande informationen om sig själv. Hon önskar att hon hade ett mer utstickande namn, för hon har träffat så många andra som heter Anna, men en sak finns som gör henne unik, och det är hennes längd. På det sättet blir den här typen av ID-kortsinformation en del av berättelsen och karaktäriseringen och känns inte längre som en monoton uppräkning.

Tips 3: låt karaktärerna interagera med informationen

Exempel-Anna har en personlig relation till sitt namn och sin längd, men ibland kan man man låta information leda till handling. Att jag valde namnet Anna var en ren slump (det var det första vanliga namnet jag kom att tänka på), men skrivande stund kom jag att tänka på böckerna Josefin, Hugo och Josefin, och Hugo av Maria Gripe. Huvudpersonen heter egentligen Anna, men tycker inte om namnet just för att det är så vanligt och trist. Därför vill hon bli kallad Josefin, men det blir hon retad för.

Naturligtvis kan inte all information vara så viktig för huvudpersonen, men man kan ofta komma på mindre extrema sätt på vilka karaktärerna kan interagera med den information som läsaren måste känna till. För den som vill utforska olika tekniker föreslår jag att läsa deckare och thrillers. De genrerna kännetecknas av att vara mycket informationstäta, och huvudpersonerna tvingas ofta förhålla sig till och reagera även på till synes triviala avslöjanden.

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag inte har någonting emot namnet Anna eller någon jag känner som heter så. Det är ett vackert namn med en fin betydelse, och den enda anledningen till att det är mitt exempel här är att det är så vanligt.