Låt oss tala om "show, don't tell"

Var och en som någonsin har tittat på authortube (som jag har skrivit om här och här), läst en blogg om skrivande, läst en negativ recension av en bok eller ens tvingats skriva en novell i högstadiet har hört mantrat "show, don't tell". Jag kommer att använda det i mina rubriker till inlägg om ämnet, men i brödtext kommer jag att försvenska det till "beskriv istället för att förklara". Jag har många tankar om, och varianter av, den här tumregeln och jag kommer att dela med mig av dem eftersom det är ett råd som kan appliceras på många olika aspekter av skönlitteratur. Men idag vill jag delge er mina tankar om den övergripande principen.

Tumregel, inte naturlag

När jag läser recensioner skrivna av någon som inte gillar boken ifråga ser jag oftast kritik i stil med: "På sida 229 står det att hennes farfar log bistert - ha! Där ser ni! Författaren använde ett adjektiv istället för att beskriva leendet! Har han aldrig hört talat om show, don't tell?" Som du kanske anar med tanke på min sarkastiska parafrasering så tycker jag att den inställningen är dum.

Visst finns det situationer då det är bättre att beskriva hur något känns eller hurdan en person är snarare än att förklara det rakt av. Om du skriver klimax av en romantisk roman så kan det förefalla lite fånigt att skriva "och så kysste de varandra och det var mysigt". Då är det bättre att beskriva kyssen och vad huvudpersonen tänker och känner och så vidare (vilket jag inte tänker göra eftersom jag inte skriver romantik särskilt väl). Å andra sidan finns det situationer då det räcker eller till och med är bättre att använda ett adjektiv, till exempel i fallet med ett bistert leende.

Det kanske finns ett sätt att beskriva exakt hur ett ansikte ser ut när man ler bistert, men jag kan inte på rak arm komma på det och har aldrig läst det. Men vi har alla någon gång sett ett bistert leende och kan räkna ut vad det säger om personen som gör den minen. Faktiskt kan det bistra leendet vara beskrivande, om det, säg, är det enda svaret som farfadern ger när hans dotterdotter frågar varför han bröt kontakten med sin dotter efter att hon flyttade hemifrån. Då beskriver bisterheten i leendet att det finns sår som tiden inte har lyckats läka.

Poängen är att även om det inte är bra att luta sig på adjektiv och att alltid förklara relationer, känslor och gärningar på ett enkelt och onyanserat sätt, så finns det tillfällen när det är lämpligt. Det är därför "beskriv istället för att förklara" skall ses som en tumregel snarare än en av gudarna given lag som man aldrig får bryta.

Ibland måste vissa saker förklaras

Det händer att man har väckt så många frågor hos läsaren att de måste förklaras. Ett klassiskt exempel är deckargenren, i vilken det ofta finns minst ett kapitel ägnat till att låta detektiven eller amatörundersökaren förklara vem som gjorde vad och varför. I det fallet kan man se det som att alla ledtrådarna i boken har beskrivit verkligheten och slutet förklarar den.

Det är inte ovanligt att man får väldigt komplexa känslor förklarade för sig i korta ordalag i deckare, i stil med: "Hon förgiftade sin kollega för att hon aldrig lyckades svälja orättvisan att han blev befordrad till ekonomichef trots att hon var den enda av dem som hade en ekonomisk högskoleutbildning, och när hennes man skiljde sig från henne när hon precis hade fött tvillingar som hon nu behövde försörja helt själv på en undermålig lön stod hon inte ut med sin lott i livet." Det är en förklaring, inte en beskrivning. Den omtalade kvinnan har förmodligen skildrats tidigare i boken men det är här hennes psykologi förklaras - och det är helt okej. Faktum är att vi alla förväntar oss denna typ av förklaringar i deckargenren.

Både beskrivningar och förklaringar är redskap

Precis som berättarperspektiv, meningsstruktur, miljöbeskrivningar och alla andra aspekter av skönlitterärt skrivande är beskrivningar (= showing) och förklaringar (= telling) redskap som har olika, men ibland överlappande, användningsområden och som båda är fullt legitima att använda. Man skall bara lära sig att göra det på rätt sätt, och det är inte lätt. Många faller tillbaka på förklaringar för att de går snabbare att skriva och ofta kräver mindre eftertanke (till priset av att texten ifråga blir torftig och ointressant), medan vissa är så paniskt rädda för förklaringar att de beskriver allt till den grad att texten nästan blir oläslig. För att komplicera det hela ytterligare har olika läsare olika preferenser. Läsare A kan tycka att prosan och berättartekniken i en bok är fantastisk medan läsare B tycker att författaren förklarade alldeles för mycket men samtidigt var otroligt långrandig i personbeskrivningarna.

Så är dock också fallet med varje annat redskap i författarens verktygslåda! Jag fick kommentaren från en betaläsare att ifrågavarande hade svårt att läsa min novell eftersom den var skriven i första person, något som den läsaren tyckte var obehagligt. En annan läsare skrev att prosan väckte intresse för berättelsen.

Med det sagt tycker jag inte att man inte kan hävda att det finns bra och dåliga sätt att använda förklaringar, eller att det inte finns situationer då de kan vara olämpliga. Att skönhet ligger i betraktarens ögon innebär inte att all konst är bra konst eller att all kritik kan avfärdas med "amen jag tycker inte så, så du har fel". Men just när det gäller "show, don't tell" tycks folk ha för sig att beskrivningar är en hammare och att hammaren är det överlägsna verktyget. Och då blir varje mening en spik. Och det är inte ett bra sätt att se på det hantverk som är belletrism.

Lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!