Sent in, tidigt ut #2

Precis som i första inlägget om den här principen, där jag skrev om att komma sent, vill jag inleda med att påpeka att man inte alltid måste lämna tidigt och att inte alla utdragna slut måste vara dåliga. Dock är det bra att se även andra halvan av "sent in, tidigt ut" som en tumregel, och om man bryter den bör man veta varför.

Att lämna boken tidigt

Jag skall inte resonera om när man bör använda epiloger (en kort, avslutande historia som utspelar sig hyfsat långt efter historiens slut), utan koncentrera mig på det sista kapitlet/de sista kapitlena i en romans sammanhängande tidslinje. Slutet av boken är ökänt svårt att skriva. Det finns lika många önskvärda slut som det finns läsare, och tricket är att knyta ihop karaktärernas öden utan att göra det vare sig abrupt eller utdraget.

Men låt oss applicera tumregeln här. Efter berättelsens klimax bör läsaren få se karaktärerna förhålla sig handlingen och till varandra. Jag skulle rekommendera att man skriver en lista av huvudpersonens viktigaste frågor och en lista av de viktigaste sidokaraktärerna och vad de har gjort och utsatts för. Med utgångspunkt i den listan kan man sedan låta huvudpersonen få sina frågor besvarade och låta sidokaraktärerna "komma hem från sina resor", om den metaforen fungerar (metaforer har aldrig varit min starka sida).

Det viktigaste är att man inte öppnar nya frågor på slutet (om du inte gör det mycket medvetet). Låt oss ta ett exempel: en romantisk sidohandling. Romantik handlar i grund och botten om en relation, och kan därför inte "ta slut" på samma sätt som en gåta kan lösas eller ett uppdrag kan utföras, men den romantiska relationen brukar ha ett visst mål, problem eller syfte. Säg att sidohandlingen handlar om att huvudpersonen har tillbringat boken med att bestämma sig för om, när och hur han skall fria till sin flickvän. Säg att klimax för den sidohandlingen är att flickvännen tröttnar på hans velande och friar till honom istället. Då är det i de flesta fall olämpligt att dumpa hela bröllopsplaneranet och själva ceremonin i slutet av boken.

Att lämna en scen tidigt

Slutet på den individuella scenen är inte lika kontroversiellt som slutet på en hel bok, men naturligtvis kan samma tumregel appliceras här. Som jag nämnde i första delen av det här inlägget har varje scen en huvudsaklig konflikt. Håll principen om att inte ställa nya frågor i slutet av boken i minnet. Om en ny fråga ber om att bli besvarad som ett resultat av det senaste svaret är det oftast bäst att besvara den i en ny scen.

Låt oss hoppa till ett exempel för att det inte skall låta för flummigt: en scen där huvudpersonen Anna (stjärnan från detta respektive detta inlägget) har grälat med sin bästa vän eftersom Anna inte gillar hennes pojkvän och nu reflekterar över hur hon skall få vännen att inse att hennes pojkvän är otrogen. Det skulle göra den till en internt fokuserad scen. Hon kommer fram till att hon skall skriva en förklaring till vännen i ett födelsedagskort så att hon inte är förberedd och därmed kommer att läsa den.

Beroende på hur scenen är uppbyggd - och på författarens personliga stil - kan den avslutas med att Anna antingen bestämmer sig för planen eller faktiskt skriver födelsedagskortet. Om författaren senare vill visa läsaren hur vännen reagerar på det här kortet, bör det vara en ny scen.

En annan fyr vars ljus man kan följa (ah, titta, en snygg metafor!) är byte av plats. Det är vanligen lämpligt att bryta scenen när dess huvudperson förflyttar sig till en annan plats, förutsatt att scenen inte utspelar sig under själva förflyttningen.

Att lämna dialogen tidigt

Oavsett om jag tänker på mitt egna skrivande eller om jag tänker på de problem som jag har sett hos andra författare, så verkar det inte vara vanligt att dialogen blir för lång, snarare tvärtom. Men jag tänker ändå upprepa principen som har löpt genom hela detta inlägget som en röd tråd (nästa veckas ord!) om att bryta vid fokusbyte. Låt oss återigen ta ett exempel: personerna A och B, som grälade i den första delen av det här inlägget, lägger grollet åt sidan och försöker skämta bort det för att inte skämma ut sig på festen.

"Förlåt, B, jag är verkligen ledsen. Jag fattar inte varför jag gjorde det!"

Jag tittar in i A:s fuktiga ögon. De där dumma bilderna är inte värda det här dramat. Min hals känns helt sårig efter allt skrikande. Jag lägger handen på hennes axel.

"Du kanske också var lite full."

Hon fnissar till och gnider något ur vänstra ögat.

"Kanske."

Ingen av oss säger något på ett par sekunder. Sedan skrattar hon till och nickar mot Kalle som berättar någon rolig historia borta i ett hörn inför en skrattande publik.

"Ska vi höra vad han svamlar om?"

Jag nickar. Det finns inget mer att säga.