Tips för att reglera tempo #1 - Sakta i backarna! (på scennivå)

Du kanske känner till begreppet tempo från musiken, och då syftar det på hur snabbt man de facto spelar. I belletristiska sammanhang handlar tempot snarare om hur snabbt eller långsamt läsaren uppfattar att handlingen rör sig. Till exempel kan man sammanfatta tre års tvångsarbete på 2 500 ord där man beskriver en typisk dag i fängelset, för att sedan ägna två långa kapitel åt detaljerad beskrivning av hur huvudpersonen lurar sina vakter och undflyr sitt straff.

Vissa genrer, till exempel deckare, skall konventionellt sett hålla ett högt tempo, vara medryckande och omöjliga att lägga ifrån sig. Andra genrer, exempelvis litterär fiktion, anses ofta vinna på ett långsammare, mer reflektivt tempo. Men det finns undantag från varje regler, och många genrer innehåller populära böcker både med snabbt och med långsamt tempo. Ingetdera är bättre eller sämre (även om många moderna läsare föredrar högt tempo), och du kommer sannolikt att vilja växla tempo om du skriver en hel roman. Man måste alltså lära sig att kontrollera tempo.

Jag vill inleda med att påminna om att många författare tycker att tempo är svårt att bemästra. Själv registrerar jag ofta inte att en scen känns störande långsam eller störande snabb förrän jag själv läser den långt efter att ha skrivit den eller får kritik från en författarvän eller betaläsare. Kort sagt kräver det övning och tid! I denna veckas inlägg kommer jag att beskriva hur du kan göra tempot långsammare i särskilda scener med hjälp av beskrivningar.

Fyll ut dialog med aktivitet och beskrivningar

Dialogtunga scener kan råka ut för flera problem. De kan kännas desorienterande, irrelevanta och för "ytliga" - vadå, två snubbar står bredvid ett träd och pratar om sina familjeproblem? Det var väl inget att läsa om! Ytligheten och desorienteringen går ofta hand i hand med ett för högt tempo. I detta inlägg om att förbättra en ointressant scen gav jag rådet att lägga till en aktivitet i dialogtunga scener.

Detta kan få scenen att kännas långsammare, eftersom konflikten och informationen som karaktärerna förmedlar i sin dialog drygas ut med rörelser och skildringar av omgivningen. Dessutom blir scenen intressantare om man ser hur karaktär X och Y rör sig genom skogen för att kontrollera att inga trän har blivit angripna av granbarkborren. När X pikar Y för hans oförmåga att hålla obekväma samtal med sin mor kan läsaren få se Y drämma till ett träd (vilket är aktivt agerande!) i frustration så att det regnar barr över honom och X. När båda sedan har stickande barr under skjortorna blir båda mer och mer retliga och konflikten stegras.

Som grädden på moset drar tunga regnmoln in österifrån och vinden blir kallare. X:s och Y:s fysiska obehag gör dem ännu mer spända, och läsaren rycks med av alla risker: risken att skogen är för hårt angripen och måste avverkas; risken att karaktärerna blir genomblöta om måste hem för att duscha och få på sig rena kläder innan de skall fira en gemensam väns födelsedag; risken att en av dem till sist inte står ut med den andra och de "gör slut" som vänner och förlorar det stöd de har haft av varandra hittills i boken. Nu är tempot långsammare, eftersom vi inte bara läser replikerna utan får uppleva omgivningen, samtidigt som scenen är mycket mer intressant.

Varva aktivitet med beskrivningar

Precis som stora sjok av enbart dialog kan få en scen att kännas ytlig och förhastad, kan enbart action utan skildringar av omgivningen kännas desorienterande och onödigt snabb. Jag tror att det här problemet oftast inte uppstår i en scen där karaktären, säg, skriver ett brev. Det är vanligare att det är i samband med ett slagsmål eller en flykt eller liknande, mer våldsamma eller farliga situationer som författare missar att beskriva omgivningen.

Scener där karaktärerna vi följer är väldigt aktiva är ofta viktiga för handlingen, så om de verkar gå för snabbt eller är otydliga kan det vara väldigt frustrerande för läsaren. Säg att X och Y från exemplet ovan börjar slåss på den gemensamma vännens födelsedagsfest. En snabbläst variant av den scenen skulle kunna se ut ungefär såhär:

"På Z:s fest körde X näven i Y:s mage så att han vek sig dubbel. Z sade åt dem att sluta men de brydde sig inte, för Y hade precis skallat X så att han tappade balansen och blodet sprutade ur hans näsa ... (etc.)"

En lite långsammare, mer levande variant skulle kunna skrivas på detta sätt:

"Mitt under kristallkronan i Z:s rymliga vardagsrum sade Y "mommy issues" en gång för mycket. X körde näven i hans mage så att han vek sig dubbel och stapplade åt sidan. Z:s flickvän hann nätt och jämnt flytta på sig så att Y kunde ta stöd mot pianopallen istället för att fall över henne. Någonstans ifrån hörde X Z skrika något om att "lägga av" men han var för upptagen av kasta vattnet ur sitt glas över Y. Y gav till ett vrål, slängde sig mot honom och skallade honom så att han föll handlöst baklänges, på den vackra persiska mattan, med blod sprutande åt alla håll ... (etc.)"

Det är i stort sett samma sak som händer mellan scenens två huvudpersoner, förutom det där med vattenglaset, men i den andra varianten har jag placerat dem i ett rum med folk och möbler runtomkring, vilket ger en känsla av tid och plats. Stämningen förändras också av att jag försökte beskriva ett finare, glamouröst hem med kristallkrona och piano, vilket gör X:s och Y:s bråk desto mer skandalöst och därmed mer intressant.

Se till att kika in på bloggen nästa lördag (då jag skall försöka ladda upp mitt inlägg vid rätt tidpunkt) för att läsa del två om tempo, nämligen hur man kan öka det i långsamma scener! Lycka till med nästa dialog- eller actiontunga scen!