Tips för att reglera tempo #2 - Skynda på! (på scennivå)

I förra veckans skrivtips beskrev jag vad tempo innebär i skönlitteratur, nämligen hur snabbt läsaren uppfattar att handlingen framskrider, och gav tips på hur man kan sakta tempot i de scener som går för snabbt och känns för ytliga. Här kommer tvillinginlägget, nämligen hur man kan skynda på en scen som känns långsam och seg. Detta tips syftar på tempot på scennivå, inte på en hel berättelse, precis som tipsen i första veckans inlägg. Det finns fler tekniker som kan leda till snabbare tempo, men de andra tipsen jag kunde komma på passade bättre till andra teman, så jag sparar dem till senare.

För övrigt vill jag be om ursäkt för att inlägget blev försenat den här veckan. Jag har flyttat och behövt installera en router, och det dröjde tills idag innan jag fick ordning på mitt internet, så jag kunde inte ladda upp något igår.

Lätta upp beskrivningar med dialog och aktivitet

Eftersom vi belletrister inte har tillgång till skådespelare och kulisser, som i exempelvis filmer, är det mycket som vi själva måste beskriva; miljöer, utseende, klädsel, dofter, temperatur och så vidare. Vi kan också behöva berätta om en viss karaktärs eller plats bakgrundshistoria, vilket jag i det här inlägget sammanknippar med beskrivningar. Man skall inte vara rädd för beskrivningar, men faktum är att de ofta inte är särskilt aktiva och sällan för handlingen framåt (även om de kan föra karaktärsutvecklingen framåt, vilket jag skrev om i detta inlägg!). Därför kan de kännas som ett avbrott i berättelsen, framförallt om man låter dem bli för långa.

Detta kan man undvika genom att strössla aktivitet och/eller dialog över beskrivningarna. För det första är det ofta intressantare att se en person i rörelse, eller se hur livet förs på en viss plats, än att bara få veta hur någons storasyster ser ut eller hur avgaserna luktar längs huvudleden. För det andra berättigar lite aktivitet den beskrivningstunga scenens närvaro i berättelsen efter informationen är sammanflätad med händelser. Här har vi ett exempel på en "renodlad" beskrivning av berättarjagets storasyster:

Hon var lång och hade ett ganska litet huvud, men hennes ögonbryn var nästan lika tjocka som hennes lillfinger. Till skillnad från mig och mamma hade hon en mycket djup, stark och röst och hon hade gärna på sig utmanande kläder med klara, starka färger.

Och så kan du själv tänka dig att den här typen av beskrivning fortsätter i en och en halv sida. Den kanske inte är så rolig i sig, men vi kunde utnyttja den till att visa karaktärerna i rörelse och i förhållande till varandra, exempelvis såhär:

Hon var huvudet högre än jag och missade aldrig en chans att påpeka det.

"Är det inte bättre att lillan städar köket? Hon är ju mycket närmare golvet, hon ser bättre än jag", brukade hon säga och mamma brukade ge efter för trycket, för när min syster höjde ett av sina tjocka sniglar till ögonbryn och mullrade instruktioner med sin basröst var det svårt att säga nej.

Idag kom hon till pappas födelsedagsfest iförd en knallgrön korkort fuskläderklänning. Mamma hann knappt öppna munnen för att tillrättavisa henne förrän hon röt att mamma hade en helt egen kropp att göra med som hon ville, men att min systers kropp var hennes och ingen annans.