Tropstudier #2 - Triangeldrama

Dags för den andra tropen i mina tropstudier: det både hatade och älskade triangeldramat. Ett triangeldrama går ut på att en person är kär i två andra som slåss om hans/hennes känslor, eller att tre personer alla har känslor för varandra utan att vilja ha en trevägsrelation, eller att en person blir kär i den ena parten i en etablerad relation och försöker "vinna över" föremålet för sina känslor.

Genom berättelser som Sweeney Todd, Borta med Vinden, Greven av Monte Christo och Hungerspelen har triangeldraman spritt sig som en löpeld genom skönlitteraturen. Den moderna hanteringen går mig ibland på nerverna, eftersom ovan nämnda berättelser utnyttjar triangeldramat för att framställa komplexa karaktärer och ofta för att understryka en filosofisk poäng. I de berättelser som rider på klassikernas populäritet framställs triangeldramat istället som en romantisk eller rentav sexuell fantasi för huvudpersonen.

I detta inlägg kommer jag att utforska de tre olika typerna av triangeldraman genom hur de hanteras i berättelser som jag personligen tycker gör ett intressant jobb. Inte alla är helt välskrivna, men jag väljer att utgå från berättelser som använder triangeldraman på ett sätt som inte bara gynnar ytliga fantasier. Så om du kom hit för att se mig såga Twilight längs fotknölarna måste jag tyvärr göra dig besviken.

Spoilervarning för Fröken April, The Demon Barber of Fleet Street, och Avatar: Legenden om Korra.

A gillar både B och C: Fröken April

Detta är inte en bok, utan något så ovanligt som en romantisk komedifilm som jag finner både romantisk och underhållande. Fröken April handlar om att en ung balettdansös på Kungliga Operan vid namn Maj Bergman skriver kärleksbrev till sångaren Osvald Berg, med signaturen April. Brevet hamnar i bankdirektör Marcus Arwidssons brevlåda. Det ena leder till det andra, och plötsligt blir Marcus också en operasångare och Osvalds främsta rival, samtidigt som Osvalds flickvän, Vera Stenberg, blir varse att han har en beundrarinna.

Föga överraskande blir Maj sakta men säkert mer intresserad av den snälle bankdirektören än den egoistiske artisten, och på slutet gifter de sig. Maj är alltså kär i två män, och två kvinnor är kära i Osvald. Det kunde möjligen räknas som ett fyrkantsdrama, men jag väljer att fokusera på Majs känslomässiga utveckling. Precis som i Katniss' val av Peeta framför Gale säger Majs val av Marcus framför Osvald åtskilligt om både henne och hennes kärleksintressen.

Mognad

Maj är betydligt yngre än båda männen. Hon är levnadsglad, söt, emotionell och energisk. Hon är precis den typen av ung kvinna som man förväntar sig skall tråna efter en självupptagen påfågel som Osvald. Filmen visar tydligt att hon är mer förtjust i sin fantasiversion av Osvald och rollerna han spelar än av hans faktiska personlighet. Om Osvald får man veta att han är så upptagen av sin egen persona att han nästan aldrig har en helt uppriktig konversation och att ingen av hans relationer till andra människor är ärlig.

Trots det är han ganska underhållande när hans flickvän misstänker honom för otrohet:

Varför skall man behöva ha ett sånt helvete, när man för en gångs skull råkar vara oskyldig.

Attraktionen till den mer ödmjuke Marcus visar hur Maj går från naiv till självsäker, och från att värdesätta pompa och ståt till att värdesätta trivsel. För Marcus innebär deras relation ett slags återvaknande. Efter att vantrivas med sitt jobb som bankdirektör dras han in i en arbetsplats med färgstarka personligheter, roliga arbetsuppgifter och romantik. Marcus ger Maj stabilitet och Maj ger Marcus livsglädje.

A bryter upp B och C: The Demon Barber of Fleet Street

Från en av de mest tilltalande relationerna (om man bortser från åldersskillnaden) till ett av de mest groteska triangeldramerna. Musikalen The Demon Barber of Fleet Street handlar om Benjamin Barker, sedermera känd som Sweeney Todd, en barberare som bor med sin fru Lucy och deras dotter Johanna i London. Notera att jag utgår från just musikalen av Stephen Sondheim och Hugh Wheeler, som filmatiserades 2007. Sweeney Todd är annars en litterär figur som dyker upp i många berättelser.

Familjen Barkers liv ställs på ända när domare Turpin, som finner Lucy Barker väldigt attraktiv, får Benjamin fälld för ett brott som han inte har begått. Benjamin blir förvisad och Turpin gör vad han vill (fyll i på den streckade raden) med Lucy.

Flera år senare återvänder Benjamin till London under namnet Sweeney Todd. Mrs Lovett, en tidigare bekant som också gillar Benjamin, berättar för honom att Lucy tog sitt liv. (Ovetandes stöter han faktiskt på sin fru som numera är en hemlös tiggare, så nedbruten att hon för honom verkar galen.) Sweeney bestämmer sig för att hämnas på Turpin och alla hans medlöpare. Han öppnar en ny barberarsalong där han kan skära halsen av de kunder som har saboterat för honom tidigare. Mrs Lovett kan därefter göra paj av kropparna så att de försvinner ur världen. Turpin förbereder sig på att gifta sig med Johanna, paret Bakers dotter.

Berättelsen är våldsam och de flesta karaktärerna i den är besatta av varandra och/eller fixa idéer som gjuter ringar på vattnet, som i sin tur förstör för alla inblandade.

För att göra en lång historia kort dödar Sweeney sin fru av misstag. Turpin lockas till scenen av löftet om att den förrymda Johanna (som begripligt nog inte vill gifta sig med honom) har dykt upp i barberarsalongen. Sweeney avslöjar sin sanna identitet som Benjamin Barker och skär halsen av Turpin också, och knuffar honom genom en fallucka till mrs Lovett. När Sweeney kommer ner till nedre våningen inser han att tiggaren är Lucy, och att mrs Lovett ljög för honom. Han dödar henne också. Sedan blir han också dödad, och så var sagan slut.

Hämnd och handling

Sweeneys vilja att hämnas på domare Turpin, och dennes, Johannas, mrs Lovetts och ett par andra bifigurers romantiska känslor är vad som driver handlingen framåt. The Demon Barber of Fleet Street må vara en tragedi snarare än romantik, men triangeldramat utgör nästan hela handlingen. Sålunda ligger svartsjuka och hämnd bakom de flesta dåliga beslut som karaktärerna fattar. Kärlek ligger å sin sida bakom de få goda beslut som fattas i berättelsen.

Sweeney Todd har en negativ karaktärsutveckling. Han börjar som en ärlig arbetshäst med fru och barn och slutar som en paranoid seriemördare. Vad som tillåter honom att bli så bitter när han hade allt han ville är Turpins fruktansvärda handlingar som han utför för att komma emellan det lyckliga paret.

Triangeldramat i The Demon Barber of Fleet Street är väldigt effektivt och komplext, eftersom det tvingar en att överväga om en verkligt demonisk och sadistisk person - Sweeney Todd - kanske agerar helt rättfärdigat.

Alla gillar alla: Avatar: Legenden om Korra

Detta är det triangeldrama som har minst påverkan på handlingen, men också det som jag tycker verkar mest realistiskt. Korra är Avataren, en ständigt reinkarnerande varelse vars roll det är att mäkla fred i och emellan den fysiska världen och andevärlden. När hon är en hetlevrad 17-åring som rymmer hemifrån är hon inte särskilt bra på det jobbet, och hon är heller inte bra på att hantera relationer till andra människor eftersom hon växte upp isolerad av gamla magiexperter.

Hon snubblar över ett par bröder i Republic City dit hon smiter. Bröderna Mako och Bolin är föräldralösa sedan tio år tillbaka och försörjer sig som atleter och, i Makos fall, med riskabla extrajobb. De har också kriminell bakgrund. Korra blir kär i den långe, svarthårige, inåtvände och misstänksamme Mako (vem kunde se det komma?), men han är fokuserad på att vinna tävlingar så att han kan tjäna pengar och slipper flytta ut på gatan igen. Icke desto mindre börjar Korra hjälpa Mako när hans lillebror blir kidnappad, och han får viss respekt för den överentusiastiska flickan som damp ner i hans liv.

En dag blir han påkörd av en motorcykel framförd av Asami Sato, dotter till en av de mest framgångsrika entreprenörerna i staden. Hon är vacker, snäll och har framförallt mycket pengar som hon är väldigt generös med, vilket innebär en typ av säkerhet som Mako aldrig har upplevt tidigare. De börjar dejta, vilket inte faller i god jord hos Korra, som försöker komma emellan. Hennes hängivenhet och viljestyrka gör att Makos känslor för Asami svalnar, och efter några om och men slutar första säsongen med att Mako och Korra blir ett par. Efter att en liknande cirkus utspelar sig senare i serien förstår slutligen både Mako och båda flickorna att ingen av deras relationer är hållbara, och de utvecklas till goda vänner istället.

Utan rivaliteten börjar Asami och Korra utveckla allt varmare känslor för varandra. När Korra nätt och jämnt undviker döden, till priset av PTSD och en delvis paralyserad kropp, åker hon hem och håller sig undan världen.

Snälla, berätta inte för Mako och Bolin att jag skrev till dig och inte till dem. Jag vill inte såra deras känslor, men det är lättare att berätta sådana här saker för dig.

Efter tre års fysisk, psykisk och spirituell terapi återvänder Korra till sin roll som Avatar, och som ung kvinna är hon mycket mer sansad och mindre framfusig än hon var som tonåring, men hennes känslor för Asami är omisskännliga.

När berättelsens hjältar har besegrat en potentiell blivande diktator är det Makos tur att nätt och jämnt ha kommit undan med livet i behåll, men en oanvändbar arm. Korra tackar honom för hans uppoffring, han lovar att följa henne vart hon än väljer att gå, och de slutar som nära vänner. Korra och Asami blir istället ett par och triangeldramat är över en gång för alla.

Självinsikt

Givetvis kräver Korras och Asamis relation att de båda inser sin bisexualitet, men Korras kärleksintressen säger mycket mer än så om hennes insikt om sig själv och sina värderingar. Mako är inledningsvis misstänksam, krävande och ett föremål för konkurrens. Det tilltalar en omogen och impulsiv tonåring. Varken hon eller Mako trivs i en relation som präglas av tävlan och lust att bevisa sig själv.

Asami är i slutet av serien istället eftertänksam, omtänksam och förlåtande. Nu när hon har gått igenom mycket drama och lidande uppskattar Korra chansen till en stillsam, stabil relation som bygger på ömsesidig tillit och förståelse snarare än konkurrens.

Jag vill också lägga till något som ofta förbises, nämligen hur triangeldramats resultat påverkar den förlorande parten. Mako utvecklas mycket under berättelsens gång, framförallt när bördan att skydda, betala för och uppfostra Bolin faller från hans axlar och han kan utveckla egna intressen och normala relationer till andra människor. Istället för att oroa sig för hur allting kan påverka honom och hans bror tillåter han sig att bry sig om sina vänner för deras egen skull. Efter sista gången som han och Korra gör slut är han rädd att han har förstört sin relation till flickorna en gång för alla, men de övertygar honom om att de fortfarande är hans vänner.

När han så småningom får reda på sina exflickvänners relation blir han ställd, men han tar det inte som en utmaning och behandlar dem inte illa. Istället försöker han hjälpa Korra när Asami skadas, eftersom han minns hur svårt det var för honom att se Korra skadad när de var tillsammans.

Istället för att driva handlingen är Legenden om Korras triangeldrama en konsekvens av karaktärernas utveckling. Vilka ben som dramat står på beror på hur de berörda personernas personlighet, värderingar och känslor ändrar sig. Även om jag inte tycker särskilt mycket om att följa Korras och Asamis dragkamp om Mako tycker jag att ansträngningen för att hålla ihop "team Avatar" och förbli vänner med varandra när dammet har lagt sig var välgjord.

Det är behagligt överraskande att se karaktärer fortsätta umgås och riskera sin säkerhet för varandra även efter att ha gjort slut med varandra. Ur den synvinkeln sett illustrerar det så kallade Makorrasami-dramat ett välkommet mått av mognad.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!