Vad händer med barnunderhållning? - Min kritik av serier som “Vov-patrullen”

Även om jag inte växte upp med TV så tittade jag, liksom de flesta andra barn, på barnprogram och läste barnböcker. Med barnunderhållning menar jag sådant som riktas till allt från småbarn till 10-åringar. Faktum är att jag gick vidare till längre, mer invecklade och "vuxnare" berättelser i mycket ung ålder, men jag har ändå några ljuva minnen.

Pingu, Barnen i Bullerbyn, Nalle Puh och Bröderna Lejonhjärta är bara några exempel på berättelser som riktar sig till barn och som jag växte upp med. De är alla kreativa berättelser med tilltalande karaktärer. Vissa berättelser är lättsamma, vissa är djupa. Vissa är vemodiga, vissa är lyckliga. Vissa är dramatiska, vissa är lugna.

På sistone har jag snubblat över några nya böcker, filmer och TV-serier riktade till barn och det var inte en rolig upplevelse. Barn har en begränsad världsbild eftersom de inte har mycket egen livserfarenhet. De första böcker, filmer och TV-program som de ser kommer därmed ofta att i hög utsträckning påverka deras världsbild. Det är därför som så mycket nytt material stör mig, och jag kommer att fokusera på ett av de värsta (och det senaste som jag minns bäst) exemplen som jag har stött på: Paw Patrol, eller som den heter i Finland: Vov-patrullen.

Vad är Vov-patrullen?

Vov-patrullen är en Nickelodeonserie som följer pojken Ryder och hans nödhjälpshundar, som löser människors problem genom två superkrafter: att ha tillgång till löjligt avancerad teknologi i jämförelse med alla andra, samt att vara huvudpersoner. Varje hund har sin specialitet. Till exempel är Chase en polishund, medan Skye flyger en helikopter för att utföra nödräddning från luften, och Rubble är en byggarbetare.

Serien är episodiskt uppbyggd. Ryder får ett samtal om ett problem, kallar till sig de för ändamålet lämpliga hundarna, och beger sig till personen som behöver hjälp. Efter ett par misslyckade försök lyckas de mycket riktigt hjälpa ifrågavarande, och får beröm.

I Vov-patrull-versum finns också en spin-off om byggarbetarvalpen Rubble och hans vänner. Den är väldigt lik Vov-patrullen, fast med yngre huvudpersoner och mer fniss.

Osund positivitet

Fnissandet leder mig till en av de värsta, farligaste aspekterna av barnserier i stil med Vov-patrullen: att envis glädje är den enda grundkänslan. Blir en av hundarna kall? Då skämtar han bort det med att kalla sig själv och de andra hundarna för pupsicles, och ingen annan blir ens frustrerad av kylan. Och när den yngsta valpen förstör arbetet för alla andra blir ingen faktiskt arg på henne, inte ens efter att de har sagt till henne gång på gång. Istället skrattar de överseende och försöker hitta ett sätt att distrahera henne istället för att lära henne att ta hänsyn till sin omgivning.

I en serie som riktar sig till vuxna skulle detta vara orealistiskt, fånigt och irriterande. I en serie riktad till barn ger detta uppfattningen att du skall vara glad. Du kan inte bli irriterad om du är hungrig! Vad menar du med att du har stukat foten? Bara skratta! Detta leder till åtminstone två problem.

För det första kommer ett barn som bara får se glädje in absurdum inte att lika väl förstå andras (fullt naturliga) negativa känslor. Om detta går för långt kan det leda till försämrad empati och en oförmåga till medkänsla. För det andra kommer de barn som bara ser den här typen av media att förstå sig själva mindre bra och inte veta hur de skall hantera sina egna känslor, helt enkelt därför att de inte har någonting att utgå ifrån.

Varför är vi så rädda för negativa känslor?

Tillåt mig att ta diskussionen ett steg längre. Bakom den osunda positiviteten ligger något väldigt oroväckande; en rädsla för negativa känslor. Att bli arg, ledsen, irriterad, uttråkad, melankolisk eller orolig är väldigt naturligt och normalt. Ändå skyr många barnfilmer dessa känslor. När publiken är i den fas av livet då det är både som lättast och som viktigast att lära sig om sig själv och sina medmänniskor får den som sämst chans att göra det. Varför?

Det finns en idé i vår zeitgeist som hävdar att barn är känsliga och sköra och därmed inte skall utsättas för verklighetens baksidor. I viss mån är det en sund inställning. Barn bör inte komma i kontakt med sexualitet före puberteten, och jag tycker knappast att det är lämpligt att berätta godnattsagor om sadistiska seriemördare.

Men med måtta är allting gott. Ingens liv är perfekt. Jag bleve mycket överraskad om någon genomlever ett helt dygn utan en enda dålig upplevelse, även om den inte är värre än att alla sladdarna knöt ihop sig i en enda härva under skrivbordet.

Genom att skygga från negativa känslor lär vi barn att frukta dem. Barn vars föräldrar är rädda för hundar brukar själva också bli hundrädda, eftersom de lär sig av vad de ser. På motsvarande sätt kommer ett barn som får lära sig att varje känsla utöver glädje och belåtenhet är dålig att bli rädd för sådana känslor, och det är varken bra för barnet eller dess omgivning.

(Jämför detta med t.ex. Insidan Ut från Pixar, där känslan Glädje måste lära sig att samarbeta med Sorg för att hantera Rileys minnen av sitt förra hem.)

Förfärligt orealistiska relationer

I Vov-patrullen är en vän någon som alltid håller med dig, aldrig har andra prioriteringar än du, och alltid tycker att dina idéer är jättebra. Vid de ytterst få tillfällen som en av hundarna inte håller med den andra (vanligen för att "den andra" inte är en av huvudpersonerna) applåderar alla genast den nya idén. Inte ens den hund som fick sin idé avfärdad tillåts känna något annat än entusiasm. Inte heller får vederbörande bli irriterad på gruppen.

Vilken uppfattning ger detta om hur en vänskap skall fungera? Vissa människor blir aldrig osams med varandra, såtillvida att de aldrig hyser ens ett tillfälligt agg mot sin vän. Det innebär inte att de alltid håller med varandra. Man kan skildra en nästan helt konfliktbefriad relation inom det rimligas gräns, exempelvis genom att låta de olika parterna försöka övertyga varandra om något.

Men för de flesta uppstår osämja då och då, även om den kan vara mild. Och det är viktigt för ett barn att förstå för att det sedan skall kunna lära sig att hantera konflikter när de uppstår. En god relation är inte en som saknar all friktion. En god relation är en där friktionen aldrig får chansen att nöta sönder vänskapsbanden.

Dags för rimlighetskontroll

Vill jag med det här inlägget hävda att Vov-patrullen kommer att fördärva en hel generation? Nej. Som jag skrev i början är denna serie bara det senaste exemplet på en mer genomgripande trend. Jag påstår inte att barnunderhållningen är död, eller att allt var bättre på min tid, eller att det inte finns något hopp för ett barn som gillar att titta på animerade hundar som flyger helikopter.

Men jag vill uppmana den läsare som på något sätt har ansvar för barn här och nu att sätta sig in i vad de läser och tittar på, och att späda ut de orealistiska, förvridna budskapen i vissa program och böcker med något mer hälsosamt. Några exempel kommer nedan.

Sigrids tips för barnunderhållning!

Det här inlägget är långt nog som det är, så jag tänker inte förklara ingående varför jag rekommenderar dessa böcker eller TV-program. Här följer bara ett smakprov av saker som gladde mig som barn, och som jag fortfarande ibland återvänder till. Kanske kan ett barn i din närhet glädjas av något av detta?

TV-serien Pingu handlar om en pingvinfamilj. Huvudpersonen bråkar ibland med sina lillasyster, tar ibland med henne på äventyr, följer med sin far på jobbet och utforskar underjordiska grottor med en klasskamrat. Bröderna Lejonhjärta, Mästerdetektiven Blomqvist, Mio min Mio, Madicken och Skymningslandet är alla berättelser skrivna av Astrid Lindgren - behöver jag säga mer?

Harry Potter är en klassiker, men jag vill också slå ett slag för fantasyböcker i stil med Howl's Moving Castle, Ingen vanlig häxa och Nalle Puh. De flesta av Studio Ghiblis barnfilmer håller också fantastisk kvalitet. Totoro och Spirited Away är bara två exempel. Fler bokserier är exempelvis Anne på Grönkulla och Raggen. Jag har dessutom härliga minnen av Katten Jaum, Pelle Svanslös, samt Akimbo och elefanterna.

Roald Dahl är också ett "måste". Förutom hans mest berömda verk skulle jag rekommendera Häxorna och Danny, bäst i världen. Och vem kan glömma H.C. Andersen? Tintin - både serietidningarna och de tecknade kortfilmerna - var också en favorit.

Jag började läsa och titta på mer "vuxna" berättelser ganska tidigt, så jag har inte inkluderat sådant som Sagan om ringen eller Matador eller De tre musketörerna i min lista. Den är inte heller fullständig. Jag ville bara passa på att slå ett slag för all den fantastiska underhållning som roade mig under min uppväxt, och som jag hoppas kan roa barn som växer upp idag också.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, läs gärna något av det som jag föreslog, och så ses vi på tisdag!