Vanliga misstag att undvika #4

Jag är tillbaka med fler vanliga misstag att se upp för i dina egna berättelser. Jag kommer också att ge ett par tips för hur du kan korrigera din egna berättelse om du inser att du har begått ett eller flera av dessa misstag. De är alla vanliga, framförallt hos ovana författare, så klandra inte dig själv om du känner igen dig i vad jag beskriver! Redigering är författarens bästa vän.

Misärporr

Har du någonsin läst en bok där precis allt är hemskt? Huvudpersonen har ingen positiv relation till någon annan människa, all illvilja har förbytts till ren sadism, och om någon får för sig att göra en god gärning kommer vederbörande att straffas så att den önskar att den aldrig hade fötts. Det är misärporr; när livet är konstant fruktansvärt.

Vad är problemet med misärrporr?

Det är inte fel att beskriva en fruktansvärd tillvaro, men den kan inte vara alenarådande. Dels kommer läsaren att bli övermätt och därmed inte ta till sig berättelsen ordentligt; dels erbjuder det ingen anledning för en karaktär att ha något mål. Om inget bra finns, hur skulle något positivt kunna uppnås?

Hur kan man förhindra misärporr?

Ett sätt att undvika det är att inkludera relationer, platser, händelser eller andra aspekter av historien som är hjärtevärmande eller glada. De kan omintetgöras mot slutet av berättelsen, men de kan erbjuda kontrast under resans gång. Ett bra exempel är Julia i George Orwells 1984 (mild spoilervarning).

I ett fruktansvärt dystopiskt samhälle där till och med ens egna tankar kan kriminaliseras har huvudpersonen Winston en flickvän, Julia, som han kan vara ärlig med. Deras ömsesidiga känslor är, åtminstone delvis, ärliga, och genom deras gemensamma scener tillåter läsaren att tro att Storebrors samhälle inte riktigt har vunnit. Slutet kanske talar emot den tolkningen, men Julia och hennes relation till Winston representerar hoppet om att mänsklighetens bättre sidor inte kan utrotas.

Jag tycker också att Bastian Baltazar Bux i Den oändliga historien av Michael Ende är ett gott exempel på misär som inte går till överdrift. Bastian är en läslus med en död mor och en frånvarande, av sin son ointresserad far. Han är dessutom offer för trakasserier på grund av sin blyghet och knubbighet. Vad som hindrar hans liv från misärporrstatus är dels att hans problem är vardagliga och inte extremt överdrivna, och dels att han har en tillflykt; böcker och sin egna fantasivärld. Det finns ljusglimtar i mörkret, vilket inte hindrar hans liv från att vara sorgligt. Tvärtom är det nästan mer tragiskt att en tioårings enda nöje i livet utgörs av eskapism.

Jorden kretsar kring huvudpersonen

Det här fenomenet kan innebära två saker. Den första är att huvudpersonen kan tänka ut de dummaste planerna eller behandla andra människor som skräp utan några konsekvenser. Den andra är att alla andra karaktärer är fixerade vid huvudpersonen. Din protagonist är den speciellaste person som någon annan någonsin har hört talas om. Varje antagonist är mer rädd för, säg, en 15-åring än för ett helt lands vältränade elittrupper. Varje allierad karaktär tillber den mark som ovannämnda 15-åring går på.

Hur kan man undvika detta?

Jag tror att det är uppenbart hur detta misstag fördärvar en berättelse, så låt oss gå direkt till lösningen. Som författare är det viktigt att komma ihåg att alla karaktärer som man skapar lever sitt egna liv, oavsett vilken roll de spelar i berättelsen. De bör ha egna motivationer och mål.

Visst kan mycket av vad de gör kretsa kring protagonisten (eftersom han eller hon lär vara på något sätt inflytelserik), men om de inte är robotar bör de ha egna tankar, känslor och mål. Och de borde absolut negativt om huvudpersonen gör något som de finner olämpligt. Det gäller även, eller kanske synnerligen, om deras relation till protagonisten skall vara positiv!

Ett utmärkt exempel är relationen mellan Christa Maria Sieland och Georg Dreymann i filmen Das Leben der Anderen, som utspelar sig under DDR:s skymningsår. Återigen en mild spoilervarning!

Georg är manusförfattare och Christa Maria är skådespelerska. De är ett par och bor tillsammans, men är inte gifta. Georg får reda på att hans flickvän har en, om än ofrivillig, affär med kulturminister Hempf, som hotar att sabotera hennes karriär om hon inte ligger med honom. Georg blir inte arg, men han blir sårad och orolig.

I en hjärtskärande diskussion upprepar han att Christa inte behöver Hempf; att hon är en skicklig och älskad skådespelerska som klarar sig utan honom. Hon svarar att hon inte vill sluta som Albert Jerska, en av deras vänner som fick yrkesförbud och tog sitt liv när han gav upp hoppet om att någonsin kunna återvända till sin konst. Till sist går Christa till sitt möte med Hempf, men ångrar sig efter ett samtal med filmens tredje huvudperson, stasiagenten Gerd Wiesler. Precis som hon befarar försöker Hempf straffa henne, och konflikten eskalerar.

Även om Christa snarast är en antihjälte är hon en av protagonisterna och berättelsen skildrar henne med stor empati. Hon skall vara sympatisk även om hon fattar flera olämpliga beslut. Men även om han är en i grunden snäll och konfliktskygg man så tillåts Georg att bli upprörd. Han försöker inte göra slut med henne, antagligen för att han inser att hon blir utnyttjad, men han blir såklart sårad och orolig. Således ändrar han inte sin personlighet för att tittaren skall förstå att Christa är ett offer som inte kan ta ansvar för sina egna beslut. Jorden kretsar inte kring henne, hur viktig hon än må vara för berättelsen.

Överdriven sarkasm

Detta är det enda av dagens tre misstag som jag vet att jag har begått. Det slog mig när jag nyligen läste flera av mina tidigare berättelser att jag var benägen att avfärda känslosamma reaktioner med en spydig kommentar och att både dialoger och beskrivningar blev otydliga eftersom jag beskrev saker sarkastiskt snarare än korrekt.

Det är en svår balansgång, för sarkasm är inte i sig dålig. Jag är ganska spydig i verkliga livet och gillar avväpnande kommentarer. Många älskar också att läsa om sarkastiska karaktärer med svart humor. Problemet uppstår först när det gör berättelsen oärlig eller svårbegriplig.

Problemen och deras lösning

Oärlig kan sarkasmen bli om den avbryter eller kringskär en viktig emotionell insikt eller konversation. När Aang i Avatar: den siste luftbändaren (mild spoilervarning) inser att hans folk har blivit utrotat och han bryter ihop lyckas Katara trösta honom med att hon och hennes bror Sokka är hans nya familj.

Sokka är enligt sig själv "kött och sarkasm-killen", framförallt i seriens tidigare halva. Om han hade skämtat, framförallt på Aangs bekostnad, i den scenen hade det förstört stämningen, framställt Sokka i mycket dålig dager, och varit respektlöst gentemot folkmordet på luftnomaderna. Serien hade alltså handikappat ett av sina egna viktigaste teman och en av sina viktigaste karaktärer. Istället visas Sokkas beskyddande, lojala sida i och med att han bekräftar Kataras uttalande.

Om du själv har en dråplig skrivstil, eller vill skriva vissa sarkastiska karaktärer, rekommenderar jag två saker. För det första att du läser dråpliga författare som du själv gillar och observerar hur de skriver. Terry Pratchett, A.A. Milne och Astrid Lindgren är tre författare vars humor jag uppskattar, även om deras stilar skiljer sig ganska mycket åt. För det andra rekommenderar jag att du frågar dig vad sarkasmen tillför. Gör den en mondän situation roligare? Ger det en karaktär en starkare eller intressantare personlighet? Är den ett sätt att roa läsaren? Eller kommer den ivägen för en viktig känslosam insikt? Gör den din text svårare att ta till sig?

Som så ofta är fallet när man skall anpassa sin stil efter innehållet är det också guld värt att höra andras infallsvinkel. Hitta dig en handfull betaläsare och fråga rakt ut om dina skämt eller spydiga kommentarer stör läsningen eller berikar den. Lägg texten ifråga åt sidan (om du inte är nära en viktig deadline) och återvänd till den om ett par månader, så får du en bättre uppfattning om ifall din stil passar din egen smak.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!