Veckans ord #12 - Anakronism

Av grekiska kronos (tid). En anakronism är något som inte är tidsenligt, till exempel om någon skriver en roman i frakturstil för hand år 2020.

Även om just det exemplet är taget ur luften, så finns det anakronismer överallt runt omkring oss. Om man träffar en person som konsekvent böjer verb i konjunktiv (om jag vore där; om jag sluppe läxan osv), så är den personen en anakronism eftersom den talar på ett sätt som hör till en annan tid och därför kan uppfattas malplacerad. Jag har också stött på medelålders eller unga kvinnor som aldrig bär byxor och vars kjolar alltid går över knäna, något som är ganska ovanligt bland de generationer som ännu inte har hunnit gå i pension.

Dessa är exempel på beteenden eller utseenden som förekommer i nutid men som hör till en förfluten tid. De kan uppfattas som förlegade, tilltalande eller spännande, beroende på betraktaren. I skönlitteratur får jag emellertid intrycket att det är vanligare att skriva något som äger rum i förfluten tid men lägga till något som känns modernt. I verkliga livet kan det givetvis inte hända, eftersom framtiden inte har inträffat.

Själv gillar jag "vardagliga" anakronismer i stil med dem jag nämnde i början, såväl i verkligheten som i skönlitterära sammanhang, och jag använder mig gärna av dem i mina egna berättelser. Det bästa exemplet finns i min Törnrosanovell, som jag har skrivit ett inlägg om tidigare. Den utspelar sig, precis som bröderna Grimms saga, under något som liknar medeltiden, men huvudpersonen nämner vid ett tillfälle att hon har genomfört en enkätundersökning.

Dock finns det vissa typer av anakronism som jag verkligen ogillar och inte rekommenderar att någon använder sig av, men mer om detta i nästa veckas skrivtips!