Yin och yang som skönlitterär princip

Yin och yang är ett fenomen i ostasiatisk filosofi, som var veckans ord här på bloggen för några veckor sedan. För att göra en lång historia kort innebär principen om yin och yang att även om världen (och symbolen!) är svart-vit, och alltså utgörs av motsatser, kan man inte komma ifrån att det finns lite vitt i svärtan eller lite svart i vitheten. Detta är enligt mig en mycket god princip att följa i skönlitterärt skrivande, på diverse olika områden.

Hitta hoppet i lidandet och lidandet i hoppet

Detta är ett tips som kan - och bör! - appliceras i varje akt och scen. Poängen är att ingen scen skall utgöras av vare sig enbart hopplöshet och lidande eller hopp och glädje. Det beror på att en historia som saknar nyans inte erbjuder någon spänning.

Har din huvudpersons katt blivit överkörd samtidigt som hennes bror blivit åtalad för stöld och hennes bästa vän har blockat hennes nummer? Då kommer scenen där hon inser alla sina problem förmodligen att kännas överväldigande tröstlös, och det är inget fel i det. Men om hon verkligen inte kan se en väg ut ur någon av alla dessa svårigheter, eller inte får en positiv nyhet som förbättrar situationen, finns det ingen anledning för läsaren att engagera sig.

I sig är det inte fel att låta en hel scen kännas helt hopplös så länge nästa scen ger åskmolnet en silverkant, men om precis allting går åt fanders och huvudpersonen inte har något sätt att vända händelserna till sin fördel skulle läsaren lika gärna kunna slå igen boken och glömma bort den, för det finns ingenting som lovar förändring. Därmed försvinner spänningen.

Ett förslag för att motverka hopplösheten i förrförra stycket så kan huvudpersonen inte göra mycket åt att hennes katt har blivit överkörd, och måste såklart få sörja sitt husdjur, men om hon står i begrepp att flytta kan det var en fördel att inte ha husdjur som begränsar antalet tillgängliga hyresrätter. Det gör inte kattens död till något positivt, men det är i alla fall ett ljus i tunneln. Alternativt kanske vår protagonist får ett tips om att hennes bror har blivit orättvist anklagad och bestämmer sig för att själv undersöka stölden för att rädda hans rykte och frihet.

Omvänt bör det inte finnas någon scen (förutom möjligen i slutet) som är helt konfliktfri, uteslutande optimisk och lycklig. Om det inte finns ens minsta uns av tvivel är ju historien praktiskt taget över eftersom det inte finns något som behöver åtgärdas. Lyckades huvudpersonen från förra exemplet sätta fast den riktige tjuven och rädda sin bror? Då kanske hennes försök att ta kontakt med sin vän via broderns telefon slutar i att vännen blockar det numret också. Det viktiga är att det alltid finns någon konflikt att lösa eller ett problem att undanröja. Varken läsaren eller protagonisten skall någonsin på allvar få slappna av förrän berättelsen är avslutad.

Hitta det goda i den onde och det onda i den gode

Detta är ett klassiskt tips för att göra vilken karaktär som helst intressant. En protagonist bör inte vara änglalikt god hela tiden, medan ingen antagonist bör framställas som den personifierade ondskan. Varje karaktär bör ha sina fel och brister samtidigt som varje moln, hur mörkt det än är, bör ha en silverkant. Jag skulle föreslå att du tittar på de viktigaste fördelarna din protagonist har och letar efter logiska, negativa konsekvenser av dessa personlighetsdrag; och vice versa med antagonistens negativa drag.

Exempel för protagonist: Protagonisten P har världens självförtroende och skulle aldrig lägga sig platt för en annans vilja. Detta är generellt en god egenskap, framförallt om konflikten i din berättelse är fokuserad på moral eller på väldigt utmanande händelser, men låt oss ta en titt på myntets baksida. Den som säger vad hon tänker utan att överväga konsekvenserna kan bli, eller åtminstone verka, hänsynslös. Således kan P tvinga andra att göra som hon vill oavsett deras känslor. Hon kan ha ädla avsikter och vilja allas bästa, men ändå orsaka lidande. Detta gör henne inte per definition ond, bara mer realistisk, komplicerad och därmed intressant.

Exempel för antagonist: Antagonisten A är en religiös fanatiker som vill konvertera hela världen till sin egen religion. Detta skulle många anse vara ett osympatiskt mål eftersom det historiskt sett tenderar att sluta i förtryck, förföljelser och allmän galenskap. Det anses också hänsynslöst och arrogant av många. Dessutom är fanatism i sig impopulär eftersom den tenderar att vara väldigt intolerant, absolutistisk och aggressiv. Hur skulle vi då kunna göra A till en intressantare, mer sympatisk och mer nyanserad antagonist? Jo, genom att ta vara på vad hon bryr sig om i samband med sin.

Låt oss säga att hennes religion bygger på familjerelationer, vilket många religioner ju gör. Säg att religionen, som vi för enkelhetens skull kan kalla R, lägger stor vikt vid ovillkorlig kärlek inom kärnfamiljen. Då skulle den religiösa fanatismen kunna bidra till A:s hängivenhet till sin man och deras fyra barn. Detta skulle kunna illustreras i en scen där A flyger över halva landet efter att inte ha sovit på två dygn för att rädda familjen ur kidnappares klor. Visst låter det så mycket mer komplext?

Det finns flera mer specifika områden där jag skulle rekommendera yin och yang-principen, men dessa båda är de mest övergripande. Sedan jag kom på den här principen har jag försökt applicera den på allting jag skriver, och det har varit till stor nytta för. Jag hoppas att det kan vara det för dig också. Lycka till!