Ytterligar 3 saker som jag vill se i fler berättelser!

Detta är andra inlägget i min serie av vad jag önskar att fler författare skrev om. Första inlägget kan du läsa här.

#1 Efterdyningar

Berättelser har till sin natur en avslutning, som innebär att vissa viktiga konflikter löses. I verkliga livet är det däremot ovanligt att en konflikt även efter sin "avslutning" inte orsakar ringar på vattnet.

Många berättelser om krig slutar med att en sida vinner kriget. Fienden kapitulerar eller erövras, vapenstillestånd inträder och kanske får man se fredsförhandlingar inledas. Men tänk på hur stora konsekvenser krig faktiskt får i verkligheten! När mark ockuperas kommer folkblandning att uppstå. Om sidorna tillskriver sig olika religioner och/eller ideologier måste motsättningarna hanteras eller så småningom explodera i nya konflikter. Förutsättningar för handel, tillgång till naturresurser, och migration kommer att påverkas och ofta, åtminstone tillfälligt, att försämras.

För att ta ett mindre drastiskt exempel så upphör inte romantiska relationer att utvecklas så fort person A och B blir tillsammans. Det är faktiskt ofta därefter som relationen påverkar sina parter som mest, och som den utsätts för störst påfrestningar. Apropå påfrestningar så går livet vidare även efter att man har blivit dumpad eller blivit änka.

Många berättelser avslutas efter den största turbulensen, vilket innebär att man sällan får se den tidiga freden, eller exen som försöker samexistera trots att de inte längre är ett par. Jag skulle uppskatta om fler berättelser inkorporerade efterdyningar på både det personliga, sociala och politiska planet. Som alltid måste jag berömma Avatar-världen. I Avatar: Den siste luftbändaren får man se kulmen och slutet på det hundraåriga kriget, och i serietidningarna får man se konsekvenserna. Eldnationens ockupation och den påföljande folk- och kulturblandningen leder till moraliska och politiska dilemman för våra hjältar i trilogin Löftet (The Promise), som jag varmt rekommenderar.

#2 Kreativa kraftuttryck

Jag har nyligen sett om många av Tintinfilmerna, och jag växte upp med alla serietidningarna, från Tintin i Sovjet till Tintin och alfakonsten. Jag tror inte att jag är ensam om att älska kapten Haddock och hans munväder. En av mina favoritböcker är en ordbok som förklarar hans färggranna förolämpningar. Till mina favoriter hör ektoplasma, paragrafryttare och vrakplundrare.

Även i muminböckerna förekommer unika kraftuttryck. Istället för "vid min själ" eller "vid Gud" så utbrister muminpappan "vid min svans!" Detta är särskilt roligt för mig som växte upp med katter och deras svansar, som ofta kom ivägen för oss. De hamnade i dörrspringor, böcker, i ens ansikte när man skulle sova, och så vidare.

Jag tycker att generöst svärande, framför när det innehåller skällsord och könsord, lätt blir både vulgärt, tråkigt och billigt. Det är chockvärde för chockens skull. En tumregel som jag har hört är att svordomar och kraftuttryck framstår fyra gånger vanligare i skrift än i tal. Det innebär att om det står en svordom i var fjärde replik så kommer läsaren undermedvetet att uppleva det som att varje karaktär svär varenda gång den öppnar munnen.

Samtidigt har kraftuttryck absolut ett visst existensberättigande. Som namnet avslöjar kan de ge kraft åt en känsla, åsikt, reaktion eller sinnesstämning. För att uppnå den effekten måste de användas vid rätt tillfälle och på ett sätt som passar personen och situationen. Det för mig till kapten Archibald Haddock, som är väldigt dramatisk och yvig. Om han skulle brista ut i verkliga svordomar och skällsord varenda gång han snubblar över sitt skosnöre eller går in i någon annan utan att se sig för så skulle han vara odräglig, men eftersom hans reaktioner är så oväntade blir de istället underhållande. Dessutom ger de honom mer personlighet; hans åsikter som sjöman blir väldigt uppenbara när han ryter "pirat", "landkrabba" eller "bomber och granater och tyfoner" åt oskyldiga bananskal såväl som i högsta grad skyldiga skurkar.

Så var inte rädd för att sträcka dig längre än till den handfull svordomar och könsord som vi alla har hört på skolgården och sedan blivit strängt tillsagda av våra föräldrar att inte använda.

#3 Fyrklövrar

Många berättelser som marknadsförs som äventyr fokuserar på en liten grupp vänner, släktingar eller allierade som går genom eld och vatten tillsammans. Grupperna innefattar ofta 2-6 personer. Flera fantastiska böcker kretsar kring två parhästar eller en trio, och jag har inget emot sådana berättelser. De har sina stora fördelar, och till syvende och sist är utförandet det viktigaste. Två eller tre intressanta personer med ett tilltalande inbördes förhållande kommer alltid att trumfa fyra blöta klutar på äventyr.

Med det sagt så är jag svag för grupper om fyra. De har en fördel framför par i och med att gruppen blir mer dynamisk. Det är svårare för fyra personers inbördes relation att stagnera än vad det är för två personer att falla in i ett mönster. Fördelen gentemot grupper om fyra är att det finns tre roller som ofta tillfaller var och en i en trio. En är hjärnan, en är musklerna, och en är vänskapen. Humorn tillskrivs ofta antingen den som håller samman gruppen genom sin lojalitet eller den som kommer på idéerna, medan muskel-karaktären tenderar att vara huvudperson.

Såvitt jag kan märka finns det ingen fjärde arketyp som är lika välanvänd. Det tillåter den inbördes rollfördelningen att bli mer dynamisk än trions. Detta underlättas av att det är lättare att sära på grupper om fyra, så att karaktärerna utvecklar en starkare relation med var och en av de andra.

Ta till exempel De tre musketörerna, som trots sitt namn kretsar kring fyra män. D'Artagnan må vara den främste huvudpersonen, men han är inte alltid utföraren. När han isoleras från den mer erfarne Athos och mer sluge Aramis är d'Artagnan trots sitt mod och sin skicklighet i strid den som smider planerna, medan Porthos främst bidrar med sin råa styrka, sitt mod och sin lojalitet. När Aramis och Porthos befinner sig på andra sidan konflikten än Athos och d'Artagnan agerar Porthos moralisk kompass för Aramis, vilket han inte behövde göra för d'Artagnan, eftersom den senare inte har en lika … låt oss kalla det pragmatisk inställning till vad som är rätt och fel.

(Därmed inte sagt att d'Artagnan är moraliskt ofelbar. Alexandre Dumas d.ä. skrev böckerna delvis för att kritisera monarkin, adeln och deras hyckleri, och ingen av de fyra huvudpersonerna är på något sätt felfri eller oskyldig.)

Jag tycker om par och trianglar, men fyrklövrar har en särskild charm och potential som jag tycker att fler författare med fördel skulle kunna dra nytta av.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!