Ytterligare 3 små tips för bättre prosa!

För ett bra tag sedan skrev jag ett inlägg med tre små tips för att göra sin prosa bättre när man redigerar, och idag vill jag göra en uppföljare till det inlägget. Som alltid rekommenderar jag att du fokuserar på prosan när du redigerar, inte när du skriver det första utkastet. Med detta sagt hoppas jag att dessa tips är användbara för dig!

Tips 1: undvik onödiga prepositioner

En preposition, av latinska pre (för) och position, är ett ord som uttrycker plats eller riktning i tid eller rum, t.ex. framåt, mellan och efter. Det finns vissa uttryck som behöver prepositioner för att betyda något. Till exempel betyder att komma på något en helt annan sak än att komma efter någon annan eller att komma tillbaka. Men i många fall är vi svenskar benägna att slänga in extra prepositioner helt i onödan. Låt oss ta som exempel att du vill beskriva en person som går i stark motvind och skriver:

Hon fick kämpa för att ta ett enda steg framåt.

Då är ordet framåt helt överflödigt, för vart skulle du annars gå? När vi kliver någonstans är det i regel i näsans riktning, och med tanke på att vi vet att karaktären går i motvind är det förmodligen när man går framåt som man kommer att kämpa mest. En riktning skulle kunna vara till nytta för att specificera att personen rör sig i sidled, men när hon rör sig framåt är det lika bra att skriva:

Hon fick kämpa för att ta ett enda steg.

Tips 2: undvik för långa uppräkningar

Det här är inte ett problem som jag stöter på ofta, varken i mina egna texter eller i andras, men när jag ser det stör det verkligen läsupplevelsen. Problemet uppstår ofta när man vill beskriva innehållet i en låda, vad som finns i ett rum eller vad som står i en bok och vill ge många exempel för att ge läsaren en god bild av vad karaktären ser. Här har vi ett påhittat exempel:

I Arnes ryggsäck låg en mattebok, tre A5-block, ett pennskrin, två halvtomma paket tuggummin, en USB-sticka, några halstabletter som hade fallit ur sin påse och samlat damm längst ner i väskan, en telefonladdare, ett par strumpor, godispapper, en hopskrynklad kallelse till föräldramöte, en tändare, några förpackningar våtservetter, en karta över Småland, en slarvig teckning av en grammofon och ett munspel.

En så lång uppräkning hackar upp berättelsen och ger den ett underligt tempo, utan att tillföra särskilt mycket. Läsaren kommer inte att komma ihåg alla 16 saker som låg i Arnes ryggsäck och de flesta av dem säger ändå inte så mycket. Vi kan gissa att det rör sig om en skolväska, och därmed är förekomsten av skrivblock, pennskrin, USB-sticka och mattebok inte anmärkningsvärd. Tuggummipaketen, halstabletterna och godispapperen visar samma sak, nämligen att han inte har städat ryggsäcken på ett tag. Den slarviga teckningen och hopskrynklade kallelsen visar att han är just slarvig. Strumporna, kartan, tändaren, våtservetterna och munspelet tyder på hans hobby, som förmodligen är kopplad till uteliv. Ett förslag på omskrivning skulle kunna vara detta:

När jag grävde i Arnes ryggsäck* hittade jag bland en slarvig teckning av en grammofon, några halstabletter som hade fallit ur sin påse och samlat damm längst ned i väskan, en karta över Småland, ett munspel, några våtservetter och en tändare.

*Detta antyder att det finns mycket annat i ryggsäcken, och det kommer läsaren sannolikt att fylla i med vad man kan förvänta sig av en skolväska!

Tips 3: var sparsam med kursivering

Kursivering används i flera sammanhang, bl.a. vid översättning av ord, vid användning av utländska ord, vid citat och för att presentera ett för läsaren okänt ord, till exempel som jag brukar göra i mina veckans ord. I skönlitteratur används det dock framförallt för att lägga särskild vikt vid ett visst ord, framförallt i dialog. Här har vi ett exempel:

"Jag hatar dig!" skrek hon. Hon skrek verkligen.

Det skulle inte förvåna mig om du som läser detta får samma intryck som jag fick när jag skrev det; att detta låter väldigt melodramatiskt. Det beror på att vi uppmanas att lägga extra märke till något som vi redan kommer att lägga märke till spontant. Låt mig förklara.

Om man säger att man hatar någon, framförallt med ett utropstecken som indikerar att man höjer rösten, så kommer ens betoning att ligga på hata. Och det ordet är i sig väldigt starkt, så vi kommer av ren reflex att reagera på att någon säger det rakt ut. Vad gäller "Hon skrek verkligen", så är den meningen i sig förmodligen ett onödigt tillägg eftersom vi redan vet att personen ifråga skriker, men låt oss säga att hon håller på att återhämta sig från en kraftig släng av influensa och bara har viskat eller mumlat fram till nu.

I så fall föreslår jag att du följer mitt sista tips från det första inlägget om tips för bättre prosa och undviker upprepningen genom följande redigering:

"Jag hatar dig!" Hon skrek det, med en styrka i rösten som hon inte hade haft på två månader.

... eller något i den stilen. I det här fallet är kursiveringen av skrek rättfärdigad eftersom det inte bara understryker vad hon gör, utan vilken ansträngning det är för henne att göra det, vilket understryker hur arg hon är. Man kan utmärkt väl hoppa över kursiveringen (som så mycket annat är det en smaksak), men den stör inte i det här fallet.

Jag hoppas att det här kan vara till nytta nästa gång du har något att redigera, och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!